Berg, radioaktivitet och artificiella intelligenser : Om bestående ting och förgängliga människor i Liliana Colanzis noveller

Sammanfattning

Studien undersöker vilka litterära tekniker som åstadkommer att förhållandet mellan människa och ting, det vill säga människan och den materiella omgivningen, destabiliseras i Liliana Colanzis noveller ’’Grottan’’, ’’Atomito’’, ’’Ni lyser i mörkret’’ och ’’Den smala vägen’’. Med avstamp i nymaterialismen, är studien genomförd med uppmärksam läsning som angreppssätt utifrån begrepp i huvudsak hämtade från Gilbert Simondons individuationsteori, Gérard Genettes narratologi och Timothy Mortons omgivningens poetik. Resultatet visar att människans position destabiliseras i novellerna genom både innehåll och form. Tingens utrymme tar plats genom omnämnanden, uppräkningar, storleksförhållanden, tidsaspekter och kretslopp. Betoningen av tingens tillvaro förstärks av berättarens position, placering på begränsade geografiska platser, multipel och fixerad fokalisering och textens materialitet. När novellernas utrymme fördelas mellan levande, döda, naturting, artificiella ting och fysikaliska fenomen framträder inte bara tingen tydligare. Även människans grundläggande egenskaper och tillvaro lyfts fram och ställs i relation till en långsammare och tåligare omgivning. Det åstadkommer en begrundan över hur människa och omgivning kan möta en framtid på ett sätt som är bättre än nu och vilket ansvar människan har för det. Dessutom sätts litteraturens roll i fokus, genom att vara en del i att utforska en postantropocentrisk framtid. Studiens relevans ligger i dess undersökning av hur litterära tekniker kan destabilisera förhållandet mellan människa och materiell omgivning och vilken betydelse det har för ett postantropocentriskt perspektiv i samtida litteratur, och kan ses som ett bidrag till detta forskningsområde.