Cercospora beticola – ett växande problem i svensk sockerbetsodling : metodutveckling av in vitro-tester för fungicider mot C. beticola samt utvärdering av inokulerade fungicid- och sortförsök

Sammanfattning

Cercospora beticola har under senare år blivit ett växande problem i svensk sockerbetsodling, vilket ökar behovet av bättre metoder för hantering av sjukdomen. Detta innefattar såväl fältförsök som laboratorieanalyser. Syftet med det här arbetet är att förbättra förståelsen för hantering av cercospora i Sverige genom att utvärdera inokulerade sort- och fungicidförsök, utveckla fenotypiska känslighetstester mot fungicider i NBR:s laboratorium samt att undersöka förekomsten av resistensmutationer i cytb-genen. C. beticola är en hemibiotrof svamp med en latent biotrofisk fas följd av en nekrotrofisk fas. Dess polycykliska livscykel möjliggör flera infektioner per säsong. Svampen överlever på växtrester i fält i form av pseudostromata som även är den primära källan till inokulum då den producerar asexuella sporer som sprids med vind och regn. Angrepp av C. beticola kan orsaka skördeförluster upp mot 50%, främst genom de nekrotiska fläckarna som medför att sockerbetorna behöver producera nya blad på bekostnad av sockerlagring. Hantering av cercospora består till stor del av toleranta eller resistenta sorter samt kemisk bekämpning men även odlingsåtgärder som växtföljd och bearbetningsteknik. På senare tid har växtförädling resulterat i en ökad tillgång till resistenta sorter utan negativ påverkan på sockerskörden, vilket tidigare varit ett problem. Frekvent användning av fungicider ur samma FRAC-grupp och C. beticolas polycykliska livscykel har skapat ett högt selektionstryck och lett till både kvalitativ och kvantitativ resistens globalt. Inokulerade sort och fungicidförsök från 2025 i Skåne visade att en tolerant sort hade lägre angrepp, bättre sockerhalt och sockerskörd än de testade marknadssorterna. Samtidigt noterades inga signifikanta skillnader i sockerhalt eller sockerskörd mellan marknadssorterna i det inokulerade sortförsöket. Fungicidbehandlingar med DMI-fungicider minskade angreppen och ökade sockerskörden där fungiciden Propulse presterade bäst. Behandlingar med strobilurin-fungicider visade ingen bekämpningseffekt mot cercospora. Behandling med biostimulanten Nuvola OR tillsammans med Comet Pro gav högre sockerskörd jämfört med Comet Pro själv vilket indikerar att Nuvola OR men även andra biostimulanter kan integreras i bekämpningen av cercospora. Känslighetstester in vitro på agarplatta visade genom EC50-värden att C. beticola-isolat uppvisar minskad känslighet mot protiokonazol men högre känslighet mot difenokonazol och mefentriflukonazol. Samtidigt var isolaten inte känsliga mot azoxystrobin, pyraklostrobin eller fluopyram. In vitro-tester enligt mikrotiterplattmetoden visade liknande resultat för DMI-fungiciderna, men metoden har utvecklingsbehov och är i NBR:s laboratorium inte lika tillförlitlig och effektiv som agarplattmetoden. Sanger-sekvensering visade att G143A-mutation i cytb-genen är väldigt vanlig i Sverige och Danmark. En kombination av toleranta sorter, odlingsåtgärder som plöjning, växtföljd och fungicidanvändning tillsammans med fenotypiska känslighetstester i laboratorium kommer vara nödvändig för att hantera det växande problemet av cercospora och fungicidresistens i Sverige.