Closing a Regulatory Gap - A Critical Assessment of the Foreign Subsidies Regulation in Light of the Principle of Legal Certainty

Sammanfattning

EU:s förordning om utländska subventioner, som trädde i kraft den 12 januari 2023, utgör ett nytt instrument inom EU:s konkurrensrättsliga ramverk och syftar till att säkerställa lika konkurrensvillkor på den inre marknaden genom att motverka snedvridningar orsakade av utländska subventioner. Förordningen infördes mot bakgrund av farhågor om att subventioner från tredjeländer kunde snedvrida konkurrensen på den inre marknaden utan att detta på ett effektivt sätt kunde hanteras genom befintliga regelverk. Förordningen syftar till att fylla denna regleringslucka genom att inrätta ett nytt ramverk för att hantera utländska subventioner som snedvrider konkurrensen på den inre marknaden. Den bygger på tre utredningsverktyg tillgängliga för kommissionen, bestående av två anmälningsskyldigheter samt ett omfattande ex officio-verktyg, enligt vilket kommissionen kan inleda undersökningar av utländska subventioner oberoende av subventionens storlek eller den ekonomiska verksamhet som bedrivs i EU. Därutöver inför FSR särskilda verktyg för att bedöma en subventions konkurrenssnedvridande effekter på den inre marknaden, inklusive ett snedvridningstest och ett avvägningstest. FSR har emellertid kritiserats för att bygga på breda definitioner och öppna bestämmelser som ger kommissionen ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpningen. Enligt den allmänna rättssäkerhetsprincipen ska EU- lagstiftning vara klar, precis och förutsebar så att rättssubjekt kan fastställa sina rättigheter och skyldigheter samt förutse de rättsliga konsekvenserna av sitt handlande. Mot denna bakgrund undersöker uppsatsen i vilken utsträckning FSR uppfyller de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen, däribland kraven på klarhet och förutsebarhet. Uppsatsen tillämpar en rättsdogmatisk och en EU-rättslig metod, och bygger främst på EU:s primärrätt och sekundärrätt, relevant praxis samt doktrin. På denna grund analyseras huruvida förordningen, särskilt definitionen av en ”utländsk subvention”, snedvridningstestet, avvägningstestet samt det processuella ramverket, uppfyller de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen. Uppsatsen drar slutsatsen att FSR, även om den adresserar en viktig regleringslucka i EU:s rättsordning, väcker vissa frågor i ljuset av rättssäkerhetsprincipen, särskilt till följd av förordningens användning av breda begrepp och ett omfattande utrymme för kommissionens skönsmässiga bedömning. Däremot, mot bakgrund av att regelverket är relativt nytt, är det svårt att dra några definitiva slutsatser. Även om en viss flexibilitet kan vara nödvändig för att effektivt motverka snedvridande utländska subventioner, skulle tydligare vägledning och mer transparenta bedömningskriterier kunna stärka rättssäkerheten.