Den invasiva främmande arten jättebalsamin (Impatiens glandulifera) : en studie om förekomst, spridningsrisk och förslag på bekämpningsåtgärder i Ale kommun

Sammanfattning

Spridningen av invasiva främmande arter utgör idag ett snabbt ökande globalt problem. Invasiva arter kännetecknas av en stor konkurrenskapacitet, god spridningsförmåga och är en av de främsta orsakerna till inhemska växtarters utdöende. För att förhindra och stoppa spridningen finns både nationella och internationella regelverk. Jättebalsamin (Impatiens glandulifera) är en växtart som omfattas av EU-förteckningen och som enligt lag skall bekämpas. Arten är mycket problematisk eftersom den trivs i fuktiga miljöer, bildar stora bestånd, konkurrerar ut inhemska växtarter och har en hög spridningsförmåga. Studiens syfte var att utföra en fältinventering av jättebalsamin i två områden (Hålan och Forsån) i Ale kommun, för att kartlägga artens förekomst, omfattning, spridningsrisk och spridningsvägar. Dessutom undersöktes vilka naturvårdsarter som potentiellt hotas, samt olika bekämpningsmetoder. Som komplement utfördes en litteraturstudie. Resultaten visade att jättebalsamin förekom i båda områdena, men med tydliga skillnader i etablering, förekomst och utbredning. I Hålan befann sig arten i ett tidigt etableringsstadium, med begränsad utbredning och ett fåtal (7) bestånd. I Forsån befann sig arten i ett senare etableringsstadium. Spridningen hade pågått under längre tid och det fanns flera (27), ofta väletablerade, bestånd. Bestånden varierade ifrån mycket små, till stora bestånd av monokulturkaraktär. Stora bestånd hade ett högre individantal per m², jämfört med medelstora och mindre bestånd. Bestånden hade en mycket hög spridningsrisk samt flera potentiella spridningsvägar. Vatten utgjorde den primära spridningsvägen, och översvämningar bedömdes ha gynnat spridningen. Andra spridningskällor var människor, vind, djur och maskiner. I Hålan dokumenterades fler naturvårdsarter (21), i jämförelse med Forsån (2). Detta indikerade på Hålans höga naturvärden, där närliggande naturreservat riskerar att påverkas negativt om inte bekämpningsåtgärder snabbt implementeras. Förutsättningarna för att utrota arten i Hålan bedömdes som goda, förutsatt att resurser snabbt sätts in för att undvika en fortsatt spridning. Metoden rotdragning rekommenderades, då den inte påverkar områdets känsliga flora. På grund av den storskaliga spridningen i Forsån bedömdes det som svårt att utrota arten. Det föreslås att resurser avsätts för att kontrollera och begränsa artens spridning, tills alla anslutande vattenvägar och avrinningsområden som kan agera som nya spridningskällor, har inventerats. Valet av bekämpningsmetod var mer flexibelt, och flera metoder kunde användas i kombination med varandra. Främst rekommenderades värmebehandling med ånga tillsammans med slåtter och rotdragning, eller bete som kombinerades med rotdragning.