Den som väntar på något gott väntar alltid för länge? - En effektanalys av den särskilda avgiften och det (o)skäliga dröjsmålet i LSS

Sammanfattning

I början av 1990-talet genomfördes en reform på vårdnadsområdet för personer med funktionsnedsättning, den s.k. LSS-reformen. Avsikten var att lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade skulle ge dessa personer bättre möjligheter att leva sina liv på samma sätt och på lika villkor som personer utan funktionsnedsättning. Lagen har därför utformats som en rättighetslagstiftning, bestående av tio särskilda insatser genom vilka personkretsen ska tillförsäkras goda levnadsvillkor. En person som omfattas av lagens personkrets ska alltså kunna vända sig till sin kommunala socialnämnd och ansöka om att beviljas en insats som personen är i behov av. Beviljas ansökan börjar det gynnande insatsbeslutet att gälla omedelbart, varför det i princip även ska verkställas omedelbart. Den omedelbara verkställigheten har dock visat sig vara något av en idealisk normföreställning. Redan vid lagens tillkomst hade nämligen uppmärksammats ett fenomen som förhindrade de särskilda insatsernas fulla genomslag. Då enskilda hade förklarats ha rätt till sökta insatser efter förvaltningsbesvär befanns prov på situationer att kommuner trots allt inte rättade sig efter domstolars avgöranden: så kallat kommunalt domstolstrots. De enskilda hade alltså beviljats insatser men kommunerna dröjde av olika anledningar med att tillhandahålla desamma. För att råda bot på detta rättsstridiga beteende och för att påtvinga verkställighet prövades flera olika system, bland annat enligt utsökningsbalken (1981:774) och enligt lagen (1985:206) om viten. I början av 2000-talet var problemet dock så pass vidsträckt att en regelrätt sanktionsavgift behövde inrättas: den ”särskilda avgiften”. Avgiftens utdömande bygger på den grundläggande premissen att beviljade insatser ska tillhandahållas inom skälig tid och utan något oskäligt dröjsmål. Några år efter avgiftens inrättande vidgades densamma till att även omfatta situationer av så kallat kommunalt lagtrots, det vill säga då kommuner dröjer med att verkställa även sina egna gynnande insatsbeslut. I den här uppsatsen görs en effektanalys av den särskilda avgiften. Inledningsvis kartläggs den tilltänkta rättighetskonstruktionen i LSS. Därefter undersöks den särskilda avgiftens rättsliga beståndsdelar, vilka analyseras i förhållande till bestämmelsens grundläggande rekvisit: bedömningen av skälig tid. Resultatet analyseras därefter i förhållande till en empirisk undersökning av hur avgiften har tillämpats i samtliga mål om särskild avgift vid Förvaltningsrätten i Göteborg under perioden 2021–2025. Avslutningsvis problematiseras uppsatsens konstateranden i förhållande till den övergripande frågeställningen: föreligger det en diskrepans mellan den särskilda avgiftens rättsliga uppbyggnad och praktiska tillämpning, och vilka blir i så fall effekterna för de berörda aktörerna? Utan att gå händelserna i förväg kan redan nu sägas att avgiftens tilltänkta effekt inte har varit helt övertygande, då huvudregeln om omedelbar verkställighet nu har förskjutits till ett genomsnittligt (o)skäligt dröjsmål om 16 månader. En förändring är därför påkallad, men till skillnad från tidigare förslag menar författaren att lösningen snarare står att finna i avgiftens repressiva inslag.