Domesticering och dess effekter på den siamesiska kampfisken Betta splendens

Sammanfattning

Sedan domesticeringen av hunden för över 10 000 år sedan, har människan fortsatt att domesticera ett flertal djurarter. Gemensamt för många domesticerade djur är det så kallade domesticeringssyndromet, som omfattar morfologiska, fysiologiska och beteendemässiga egenskaper som uppstår hos flera av dessa djur. Den siamesiska kampfisken, Betta splendens började domesticeras för över 400 till 600 år sedan för djurhetsning och sedan även för estetiska syften. Betta splendens har därmed snabbt blivit en av de populäraste ornamentala fiskarna. Syftet med denna artikel är att undersöka hur B. splendens har påverkats av domesticeringen beteendemässigt, fysiologiskt, morfologiskt och genetiskt och hur den relaterar till domesticeringssyndromet och problematiken kring domesticeringen. Domesticerade B. splendens individer är generellt mer aggressiva än vilda individer. De har även lägre kortisolnivåer och minskad stressrespons i jämförelse med vilda individer samt annorlunda könsbestämningsmekanismer. Artens morfologi har ändrats på flera sätt och domesticerade individer uppvisar ett distinkt genom från vilda populationer. Vissa fenotyper har lägre genetisk mångfald, men överlag verkar den genetiska mångfalden inte vara lägre än vilda populationer. Slutligen har domesticeringen har även påverkat vilda Betta populationer genom introgression. Det är alltså viktigt att uppfödare och hobbyister tar hänsyn och ansvar för hur detta påverkar arten. För att bättre förstå hur domesticeringen kan ha påverkat arten behövs fler studier som jämför domesticerade och vilda individer. Detta kan även ge en bättre förståelse för hur domesticering påverkar fiskar och djur överlag.