Dynamiken i det upprepade våldet – En granskning av brottsbestämmelsen grov kvinnofridskränkning och dess möjlighet att fånga relationsvåld i praktiken

Sammanfattning

Mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation utgör ett allvarligt samhälls- och jämställdhetsproblem. För att synliggöra våldet infördes år 1998 brottet grov kvinnofridskränkning i brottsbalkens 4 kap. 4 a § 2 st. Brottet var avsett att fånga upprepade kränkningar inom ramen för en nära relation som begås av en man mot en kvinna. Uppsatsen syftar till att redogöra för gällande rätt, samt undersöka om hovrätternas tillämpning överensstämmer med lagstiftarens intentioner, särskilt avseende normaliseringsprocessens beaktande utifrån ett brottsofferperspektiv. Uppsatsen gör detta genom en kombination av en rättsdogmatisk- och en rättsanalytisk metod. Inledningsvis klargörs hur våld i nära relation skiljer sig från det bredare begreppet mäns våld mot kvinnor. Kapitlet visar att relationsvåld ofta är upprepat, kombinerat och underrapporterat. Det redogör även för att normaliseringsprocessen bidrar till att kvinnans tankeprocess i relationen förändras såväl som hennes syn på sig själv, vilket försvårar hennes förmåga att ta sig ur relationen som präglas av våld. Därefter behandlar uppsatsen införandet av grov kvinnofridskränkning inom reformen Kvinnofrid. Här framgår hur våld mot kvinnor gått från en privat angelägenhet till att numera ses som ett strukturellt samhällsproblem, vilket motiverade en särskild reglering av att fånga de systematiska och upprepade kränkningar i en ny rubricering. Lagstiftaren betonade behov av att fånga våldets mönster snarare än enskilda gärningar, samtidigt som brottets konstruktion anpassades för att undvika tillämpningssvårigheter utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Kapitlet redogör vidare för hur bestämmelsen förändrats sedan sitt införande genom olika lagändringar som utvidgat det straffbara området och även hur straffskalan skärpts. Efterföljande analys inkluderar en systematisk genomgång avseende gällande rätt och bestämmelsens olika rekvisit för att betona kärnan i lagstiftarens ambition att fånga den systematiska utsatthet som präglar relationsvåld. Därefter följer en rättsfallsstudie baserad på avgöranden från hovrätten år 2025, där fokus ligger på hur domstolarna tillämpar de två centrala rekvisit som framkommer av frågeställningen och i vilken utsträckning hela kvinnans livssituation tillsammans med normaliseringsprocessen beaktas. Sammanfattningsvis visar analysen att brottet grov kvinnofridskränkning visserligen tillämpas i praktiken men att den lagtekniska konstruktionen och rekvisitens utformning innebär att bestämmelsen inte fullt ut förmår fånga det långvariga, upptrappande och normaliserande våld som lagstiftaren avsåg omfamna. Domstolarnas varierande rättstillämpning kring tidsintervall, antal gärningar och kravet på upprepad kränkning skapar en rättstillämpning som riskerar att framstå som godtycklig och även försvaga brottets syfte att synliggöra den fortlöpande kränkning som kännetecknar relationsvåld.