Ensamhetens uttryck i äldreomsorgen : Personalens upplevelser på ett särskilt boende i nordvästra Sverige

Sammanfattning

Tidigare forskning visar att ensamhet förekommer bland äldre och kan ofta bero på livsövergångar som förändrar individens sociala nätverk, roll i samhället och förväntningar på relationer. Övergångarna kan även bli synligare på särskilt boende där äldre personer eventuellt har en fysiologisk och kognitiv förändring, vilket visar ett samband mellan ökad upplevd ensamhet och ökat behov av stöd och assistans i vardagen. Studien undersöker hur personalen upplever att ensamhet yttrar sig bland äldre på särskilt boende och utgår från att ensamhet är ett växande problem som påverkar både hälsa och livskvalitet. Syftet är att studera hur ensamhet yttrar sig samt hur personalen identifierar och arbetar med ensamhetsproblematik. Studien bygger på en kvalitativ metod där semistrukturerade intervjuer genomförts med personal på ett särskilt boende i nordvästra Sverige. Det insamlade materialet har analyserats med tematisk textanalys samt genom aktivitet-, disengagemangs- och gerotranscendensteorin. Resultatet visar att ensamhet tar sig i beteendemässiga och känslomässiga uttryck samt påverkas starkt av individens sociala nätverk. Personalen uppmärksammar ensamhet genom förändrat beteende, minskad social interaktion och uttryckta känslor. Hantering av ensamhet sker genom samtal och interaktion samt samarbeten med andra professioner eller anhöriga. Hanteringen och det förebyggande arbetet är något begränsat och påverkas av organisatoriska förutsättningar såsom tid, resurser och otydliga rutiner. Studien drar slutsatsen att ensamhet är komplext och kräver både individuella insatser och strukturellt stöd. För att bättre möta äldres behov behövs tydligare riktlinjer och mer utrymme för socialt arbete inom verksamheten. Socialt arbete är relevant i äldreomsorgen eftersom ensamhet skapar negativa psykosociala processer som kräver helhetsförståelse och förebyggande insatser. Socialarbetare kan identifiera bakomliggande sociala och strukturella faktorer som bidrar till ensamhet, samt utforma stöd som bryter dessa mönster. Detta är centralt för att se äldre som fullvärdiga samhällsmedlemmar med rätt till likvärdigt stöd och välfärd.