EU:s föreslagna reglering av AI, och skadestånd : En orientering i tre föreslagna rättsakter ur ett skadeståndsrättsligt perspektiv

Sammanfattning

De senaste årens tekniska framsteg kring artificiell intelligens (AI) har minst sagt satt fenomenet på dagordningen. På samma gång hopar sig nu både förhoppningarna och frågetecknen. För många aktörer uppfattas osäkerhet avseende rättsliga frågor utgöra ett hinder för utvecklingen och anammandet av den nya tekniken. I hopp om att finna en balans mellan å ena sidan en konkurrenskraftig marknad för utveckling av AI och å andra sidan skyddet för individers fri- och rättigheter och unionens värderingar, så föreslår kommissionen i AI-förordningen en reglering av AI-system utifrån en uppdelning i olika riskklasser. Genom att göra nivån av reglering proportionerlig till den riskklass ett system är hänförligt till så hoppas man skapa ett rättsläge där den nya teknikens risker hanteras, samtidigt som man undviker att kväva marknaden. Utöver AI-förordningen har kommissionen också producerat förslag till två direktiv som mer direkt är avpassade för att reglera frågor kopplade till det civilrättsliga ansvaret för AI-system. I förslaget till direktiv om skadeståndsansvar gällande AI föreskrivs särskilda regler för edition och bevislättnad avseende skador orsakade av AI-system. I förslaget till nytt produktansvarsdirektiv föreslås närmast det motsvarande gälla även för AI-system som är produkter. Därutöver föreslås produktbegreppet vidgas till den digitala sfären – inklusive AI-produkter. I denna uppsats analyseras och diskuteras dessa tre förslag till lagstiftning. Målet härmed är att skapa en bild av de implikationer dessa medför för det svenska rättsläget avseende det civilrättsliga ansvaret för AI-system. Den bild som lagförslagen målar upp är av en ordning som i någon mån synes offra förutsägbarhet till förmån för proportionalitet. Genom att föreskriva en strikt uppdelning av AI-system i olika riskklasser utifrån dess tänkta tillämpningsområde så lämnas en stor del av fenomenet AI oreglerat. Detta innebär förvisso en mindre börda avseende företagens regelefterlevnad, men innebär motsatsvis också att rättsläget avseende ansvaret för dessa förblir oklart. Vidare framstår reglerna i de två direktiven vara åtminstone delvis avpassade de krav som ställs i AI-förordningen. När dessa krav inte gäller för system med bedömt lägre risk, trots att direktiven föreslås gälla även för dessa, så uppstår svårigheter i tillämpningen av regleringen.