Från källarhål till nyöversättning : Nyöversättningshypotesen prövad i fyra svenska översättningar av Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet

Sammanfattning

Denna uppsats prövar nyöversättningshypotesen empiriskt mot fyra svenska översättningar av Fjodor Dostojevskijs kortroman Anteckningar från källarhålet (1864): Borelius-Rohnströms (1948/2021), Roseens (1985/2004), Lönnqvists (2010) och Samuelsons (2017). Nyöversättningshypotesen, såsom den formuleras av Chesterman (2000), förutsäger att nyöversättningar tenderar att vara mer källorienterade än tidigare översättningar. Syftet med studien är att undersöka i vilken utsträckning detta antagande stämmer för materialet genom att fastställa vilken övergripande strategi varje översättare tycks följa. Undersökningen avgränsas till kapitel 8 i del 2 och genomförs med två kompletterande metoder: en kvalitativ analys av tre passager utifrån Bermans (1985/2004) målorienterade tendenser och direktöversättning, samt en kvantitativ analys av Bakers (2000) stilistiska markörer Standardised Type/Token Ratio och genomsnittlig meningslängd genom hela kapitlet. Resultaten visar att den första översättningen (1948/2021) är mest källorienterad, följd av nyöversättningen från 1985/2004, medan de två senaste (2010 och 2017) är minst källorienterade. Materialet stöder därmed inte nyöversättningshypotesen utan uppvisar snarast en omvänd tendens. Resultatet ligger i linje med tidigare kritik mot hypotesen (Paloposki och Koskinen, 2004; 2010) och bidrar med ytterligare empiriskt underlag för en mer nyanserad förståelse av nyöversättning.