I gränslandet mellan säkerhet och rättsstat : Signalspaningens roll i förhållande till brottsutredning och skyddet för enskildas personliga integritet

Sammanfattning

Den ökade internationaliseringen av den organiserade brottsligheten har medfört att svenska kriminella nätverk i större utsträckning än tidigare agerar gränsöverskridande och i vissa fall utnyttjas av främmande makt för att genomföra statligt sanktionerade våldsdåd. Säkerhetspolisens uppgifter om att iranska statsaktörer använder kriminella nätverk i Sverige och Europa för att agera ombud i syfte att genomföra våldsamma angrepp illustrerar tydligt den beskrivna utvecklingen. För Säkerhetspolisen och Polismyndigheten, främst genom Nationella operativa avdelningen (”NOA”), innebär detta ett omfattande behov av att kunna kartlägga de kriminella nätverkens internationella förgreningar och aktiviteter i syfte att förhindra, förebygga och upptäcka brottslig verksamhet. Behovet förstärks av att Säkerhetspolisen och NOA i princip saknar rättsliga befogenheter att bedriva polisverksamhet utanför Sveriges gränser. Underrättelsein-hämtning genom signalspaning blir därför ett av flera viktiga verktyg för att kunna tillgodogöra sig förstahandsinformation om utländska förhållanden av relevans i relation till den grova grän-söverskridande brottsligheten. Signalspaning är emellertid en integritetskänslig verksamhet, eftersom den innebär långtgående intrång i skyddet för enskildas personliga integritet enligt 2 kap. 6 § Regeringsformen (1974:152) (”RF”) och artikel 8.1 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (”EKMR”). Mot denna bakgrund infördes lag (2019:547) om förbud mot att använda vissa uppgifter för att utreda brott (”förbudslagen”). Av 1 § förbudslagen följer att uppgifter i underrättelser som Försvarets radioanstalt (”FRA”) rapporterat till en annan myndighet i enlighet med lag (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet (”FUL”) får inte användas för att utreda brott. Ett av syftena med att införa denna bestämmelse var att möjliggöra en fortsatt rapportering av underrättelser från FRA trots att det pågår en förundersökning på den mottagande myndigheten avseende samma företeelse. Förbudsbestämmelsen ger dock upphov till svåra gränsdragningsfrågor rörande var gränsen mellan tillåten och förbjuden användning av uppgifterna ska dras. Analysen ger uttryck för att 1 § förbudslagen omfattar såväl direkt som indirekt användning av uppgifter från signalspaning för att utreda brott. Avgörande för bedömningen bör vara hur uppgifterna används i praktiken. Trots att verksamhet som syftar till att förhindra, förebygga och upptäcka brottslig verksamhet kan anses falla utanför tillämpningsområdet av 1 § förbudslagen, blir användningen förbjuden så snart uppgifterna har nyttiggjorts i relation till utredningen av ett konkret brott, till exempel genom att påverka inriktningen av den polisiära underrättelseverksamheten. När uppgifterna får ett faktiskt genomslag i brottsutredande åtgärder, aktualiseras således förbudet i 1 § förbudslagen. Vidare konstateras inom ramen för analysen att det föreligger en total regelkollision mellan 1 § förbudslagen och skyldigheten att inleda en förundersökning enligt 23 kap. 1 § Rättegångsbalken (1942:740) (”RB”). När uppgifter från signalspaning innehåller tillräckligt med information för att konstituera skyldigheten att inleda en förundersökning, aktualiseras samtidigt det ut-tryckliga förbudet i 1 § förbudslagen. Regelkollisionen kan inte lösas genom tolkning av be-stämmelserna, eftersom de i princip kan anses ha samma auktoritet i form av lag. I ställetIIhanteras regelkollisionen genom tillämpning av principen om lex specialis, som ger att den mindre generella regeln i 1 § förbudslagen får anses ha företräde framför skyldigheten att inleda en förundersökning i 23 kap. 1 § RB. Avslutningsvis visar analysen att den uppdelning av tillåten och förbjuden verksamhet att bedriva med stöd av uppgifterna från signalspaning i princip inte låter sig göras i operativt hänseende. Användningen av uppgifter från signalspaning inom den tillåtna verksamheten riskerar att gradvis förskjutas mot att syfta till att utreda brott, vilket kan leda till att efterföljande åtgärder och förundersökningar i sin helhet bör anses bedrivas i strid med 1 § förbudslagen. Detta kan innebära att regleringen i sin nuvarande form inte uppfyller kraven på lagstöd och förutsebarhet som krävs för begränsningar av enskildas personliga integritet enligt 2 kap. 20 § RF och artikel 8.2 EKMR, samt att proportionalitetsbedömningen i 2 kap. 21 § RF och artikel 8.2 EKMR riskerar att göras på felaktiga premisser. Sammantaget ger detta upphov till en rättslig oklarhet som riskerar att gå ut över förtroendet för rättsordningens förmåga att skydda enskildas personliga integritet vid användning av signalspaning som verktyg för att bekämpa den grova gränsöverskridande brottsligheten.