I Have No Mouth, and I Must Create - En studie av den EU-rättsliga regleringen av användningen av upphovsrättslig skyddat material för träning av generativ AI

Sammanfattning

Den snabba tekniska utvecklingen rörande artificiell intelligens öppnar upp för många juridiska frågor, inte minst vad rör upphovsrätt. I syfte att kunna gene-rera material med hjälp av artificiell intelligens krävs det att tillhandahållare av AI har tillgång till stora mängder data, för att kunna träna upp dessa till att producera resultat som efterliknar mänskliga verk. Frågan som därigenom uppstår är vilket upphovsrättsligt skydd upphovsmän till de verk och alster som används för att träna generativ AI åtnjuter. I syfte att reglera detta har EU tagit fram olika regelverk, däribland DSM-direktivet och AI-förordningen. Denna uppsats syftar till att utreda vilka intressen och syften som motiverat denna reglering, och vidare att undersöka i vilken mån detta genom de kon-kreta bestämmelserna uppfylls. Utifrån en analys av skälen i DSM-direktivet, däribland skäl 2–3, kan slutsat-sen dras att ett i lagstiftningen högt stående intresse är att tillgodose en snabb teknisk utveckling, och att utforma lagstiftningen på ett sätt som skapar möj-ligheter på den inre marknaden att ta fram och utveckla artificiell intelligens. Vid sidan av detta formuleras dock även ett annat syfte, bland annat i skäl 3, i form av ett intresse av att bibehålla en stark upphovsrätt för ägare av de verk och alster som används för att träna AI. Vid en sammanvägning av dessa in-tressen, och bland annat genom den beskrivning av upphovsmannen som en sårbar part under skäl 72–73, dras slutsatsen att direktivet syftar till att upp-rätthålla en balansgång mellan dessa intressen, med ett huvudsakligt fokus på att säkerställa upphovsmannens rätt. Liksom i DSM-direktivet kan denna in-tresseavvägning anses motivera antagandet av AI-förordningen, under bland annat skäl 2, 4, 107 och 109. Vad rör de konkreta bestämmelserna formulerar artikel 4.1–2 i DSM-direktivet en skyldighet för medlemsstaterna att tillåta utvinning av text och data i syfte att bland annat träna artificiell intelligens, samt rätten att behålla dessa verk så länge det är nödvändigt för syftet. Denna rätt begränsas dock till viss del under artikel 4.3, genom vilken upphovsmannen har rätt att hindra denna möjlighet till användningen av dennes verk i form av ”opt-out”. Vad följer av AI-förordningen artikel 53 gäller vidare en skyldighet för leverantö-rer av AI att ta fram policyer, i syfte att identifiera och följa de förbehåll som följer av artikel 4.3 DSM-direktivet. Vid en jämförelse av de syften som motiverat regelverken mot de konkreta bestämmelser som presenteras framstår intresseavvägningen bemötas på ett sätt som överensstämmer med vad som avsetts. Genom att presentera ett un-dantag till det upphovsrättsliga skyddet i form av artikel 4 DSM-direktivet uppstår en möjlighet för utvecklare av AI att etablera sig och arbeta inom un-ionen. Samtidigt regleras detta undantag dels genom upphovsmannens möj-lighet till opt-out från undantaget, dels de krav som ställs på leverantören i form av anspråket på policyer. Detta till trots förs en debatt på området om att de praktiska effekterna av regelverken kommer försätta utvecklare av genera-tiv AI i en beroendeställning till upphovsmän, och att risken för en kollektiv opt-out kommer resultera i att utvecklare väljer att etablera sig utanför EU i syfte att åtnjuta mildare regleringar. I uppsatsen konstateras således slutligen att regelverken i sin konkreta form tillgodoser de syften som motiverat dess reglering, och lyckas upprätthålla en intresseavvägning som är gynnsam för samtliga parter. På så vis fastställs att effekterna av bestämmelserna kommer att behöva beaktas, men att regelverket i dess nuvarande form öppnar upp för ett annat resultat än vad som ursprungligen avsetts.