Inventering och riskklassning av småbåtshamnar i Kronobergs län : En tillämpning av MIFO fas 1 på insjöhamnar

Sammanfattning

Småbåtshamnar utgör en potentiell källa till markföroreningar, främst från biocidhaltiga båtbottenfärger innehållande tributyltenn (TBT), koppar och zink. Trots att TBT förbjöds för fritidsbåtar i Sverige 1989 kvarstår ämnet i mark och sediment vid många uppställningsplatser. I Kronobergs län saknades en samlad bild över hamnars utbredning och miljörisker, särskild för inlandshamnar vid sjöar och vattendrag. Syftet med arbetet var att inventera småbåtshamnar i länet och genomföra miljöriskbedömningar enligt MIFO fas 1 för ett urval hamnar. Frågeställningarna omfattade hamnars geografiska fördelning, identifiering av potentiella föroreningskällor, riskklassning samt en utvärdering av MIFO-metodikens lämplighet för ideellt drivna inlandshamnar. Datainsamlingen byggde på semistrukturerade intervjuer, platsbesök och arkivstudier. Ingn provtagning ingick i fas 1. Sammanlagt identifierades 39 hamnar med minst 25 båtplatser. Hamnarna fördelar sig på sju kommuner och tolv vattenförekomster. Helgasjön och Bolmen dominerar med 12 respektive 9 hamnar. De sju hamnarna som bedömdes är uppdelade på tre riskklasser: Bolmen Hamn placerades i riskklass 1 (mycket stor risk), fem hamnar i riskklass 2 (stor risk) och Hissö Båtklubb i riskklass 3 (måttlig risk). Föroreningarnas farlighet var identisk för samtliga objekt. Faktor som varierade som mest och påverkade klassningen i störst utsträckning var föroreningsnivån. Samtidigt det var den parameter som hade sämst faktaunderlag. Endast en hamn hade tillgång till provtagningsresultat. Metodutvärderingen visar att MIFO fas 1 fungerar som sorteringsverktyg men att metodiken har begränsningar vid tillämpningjust på ideellt drivna småbåtshamnar lokaliserade vid insjöar. Arkivdata saknades, varför var muntliga uppgifter den primära informationskällan. MIFO:s blankettsystem är utformat för industriella verksamheter där processerna är oftast väl dokumenterade. Bedömningen av recipientens känslighet fångar inte insjöspecifika förhållanden som begränsad utspädningskapacitet och låg vattenomsättning i grunda vikar. Sammanfattningsvis finns det en risk att MIFO fas 1-bedömningar av denna typ av objekt underskattar miljörisken när underlaget är begränsad. Studien föreslår att enkel och kostnadseffektiv markprovtagning (exempelvis fält-XRF) bör komplettera fas 1-bedömningen för att ge en trövärdighet prioriteringsgrund.