Jämförelse av tillväxt, slaktvikt och köttprocent mellan olika slaktgriskorsningar

Sammanfattning

Att kombinera olika raser inom grisproduktion är relevant för att få fram slaktgrisar som bland annat har god tillväxt, bra slaktkropp och hög köttprocent. Detta är viktigt för att produktionen ska vara lönsam. Olika raser har olika för-och nackdelar vilket gör det viktigt att korsa dessa på ett så effektivt sätt som möjligt, för att bedriva en hållbar slaktgrisproduktion. Raskorsningar används inom grisproduktion för att nyttja korsningseffekten. Effekten innebär att egenskaperna blir bättre för avkomman än genomsnittet hos föräldradjuren. Syftet med denna studie var att undersöka tillväxt efter avvänjning, slaktvikt och köttprocent mellan olika slaktgriskorsningar. Raserna som användes var de traditionella moderraserna yorkshire och norsk lantras samt de traditionella faderraserna hampshire och duroc. Ett hondjur av yorkshire korsades med någon av de övriga raserna varpå avkomman korsades med antingen en hampshiregalt eller en durocgalt. Detta genererade slaktgrisar med mer inkorsning av faderraserna än den typiska konventionella slaktgrisen. Resultaten visade inga signifikanta skillnader mellan de olika raserna, varken för tillväxt, slaktvikt eller köttprocent. Det fanns dock en övergripande signifikant skillnad under en tillväxtperiod. Från att slakgrisarna sätts in i slaktgrisstallet till att en sista vikt tas på Lövsta så fanns det en signifikant effekt av raskorsning. Det fanns däremot inga parvisa skillnader mellan specifika korsningar. Däremot hade kön en signifikant effekt på köttprocenten och på alla tillväxtperioder, utom under den första perioden.