Klimaträttvisa inom EU:s klimatanpassningspolitik : En kvalitativ dokumentanalys av regional ojämlikhet och sårbarhet i Europa

Sammanfattning

Studien undersöker hur klimaträttvisa formuleras i EU:s klimatanpassningspolitik och i vilken utsträckning politiken tar hänsyn till regional ojämlikhet inom Europa. Studien utgår från att klimatförändringar inte bara är ett naturvetenskapligt eller tekniskt problem, utan också en rättvisefråga. Olika regioner i Europa påverkas på olika sätt av klimatförändringar, samtidigt som deras möjligheter att hantera riskerna skiljer sig åt. Detta gör EU:s klimatanpassningspolitik till ett relevant område för att undersöka hur klimatrelaterade risker, ansvar och sårbarhet formuleras, prioriteras och fördelas politiskt.Studien genomförs som en kvalitativ dokumentanalys av fyra centrala EU-dokument: The European Green Deal, EU:s klimatanpassningsstrategi, den europeiska klimatlagen och European Climate Risk Assessment. Analysen bygger på ett analytiskt ramverk med tre dimensioner av klimaträttvisa: fördelning, ansvar och erkännande. Fördelning används för att analysera hur regionala klimatrisker och anpassningsbehov beskrivs. Ansvar används för att undersöka hur skyldigheter och handlingsansvar formuleras mellan EU, medlemsstater och andra aktörer. Erkännande används för att analysera vilka regioner, grupper och former av sårbarhet som lyfts fram i materialet.Resultatet visar att klimaträttvisa uttrycks i EU:s klimatanpassningspolitik, men främst på ett indirekt sätt. Rättvisa formuleras genom begrepp som sårbarhet, resiliens, regionala skillnader och gemensamt ansvar, snarare än som en tydlig och sammanhållen styrprincip. EU:s dokument erkänner att klimatförändringar påverkar Europas regioner olika, särskilt genom att södra Europa lyfts fram som mer utsatt för torka, vattenbrist och extremvärme. Samtidigt kopplas detta erkännande inte alltid till tydliga formuleringar om prioritering av resurser, stöd eller ansvar. EU:s klimatanpassningspolitik kan i dokumenten förstås som rättvis i fråga om erkännande, men mindre inriktad på rättvisa när det gäller ansvarsfördelning, resurser och prioriteringar.Studien drar slutsatsen att klimaträttvisa i EU:s klimatanpassningspolitik fungerar mer som en övergripande normativ riktning än som en konkret styrande princip för ansvarsfördelning, resurser och prioriteringar. För att klimaträttvisa ska få större betydelse behöver regionala skillnader i sårbarhet, behov och kapacitet tydligare påverka hur ansvar och resurser fördelas.