Konditionsnivå och biomekanik hos personer efter främre korsbandsrekonstruktion jämfört med friska matchade kontroller – en pilotstudie

Sammanfattning

Bakgrund: Främre korsbandsrupturer (ACL-rupturer) är vanliga inom många idrotter. Trots rehabilitering kvarstår ofta förändrade rörelsemönster och en betydande andel av idrottare drabbas av återfallsskador efter återgång till idrott. Beslut om återgång baseras ofta på symmetri mellan benen i exempelvis styrka och hoppfunktion. Samtidigt saknas riktlinjer för konditionsutvärdering, trots att kondition är betydelsefull inom intensiva och tekniskt krävande idrotter där trötthet kan påverka rörelsekvalitet. Syfte/frågeställningar: Att undersöka skillnader i maximal syreupptagningsförmåga (VO2max) och biomekaniska variabler vid löpning mellan personer som genomgått ACL-rekonstruktion och friska matchade kontroller, samt undersöka biomekaniska skillnader mellan det skadade och friska benet inom ACL-gruppen i början och slutet av ett submaximalt löptest. Studiedesign: Kvantitativ tvärsnittsstudie. Metod och material: Fem deltagare med ACL-rekonstruktion rekryterades (inklusionskriterier: 16–30 år, Tegner ≥6, klarar 30 minuters löpning) och matchades med fem friska kontroller (ålder, kön, vikt, aktivitetsnivå och idrott). VO2max beräknades genom ett submaximalt löptest på löpband. Biomekaniska variabler mättes med integrerad tryckmatta i löpbandet och omfattade kadens, steglängd, andel enbensstöd av gångcykeln, tid från hälisättning till framfotskontakt, och kraftutveckling via fotens segment. En deltagare saknade biomekaniska data på grund av tekniska problem. Resultat: VO2max skiljde sig inte mellan grupperna (undersökningsgrupp: median 70,51 ml/kg/min, kontrollgrupp: 71,27 ml/kg/min). På individnivå hade tre ACL-rekonstruerade lägre VO2max än sin kontroll. För de biomekaniska variablerna sågs på gruppnivå en större andel enbensstöd, kortare tid mellan hälisättning till framfotskontakt, högre kraftutveckling via framfoten och lägre via mellanfot och häl hos undersökningsgruppen jämfört med kontrollerna. På individnivå sågs varierande resultat, tre av fyra personer med ACL-rekonstruktion uppvisade högre framfotskraft och lägre hälkraft än sina matchade kontroller. Inom gruppen med ACL-rekonstruktion ökade steglängden mest i det skadade benet mellan mätningarna, och andelen enbensstöd och kraftutveckling minskade bilateralt men mest i det friska benet. Slutsats: Resultaten antyder att urvalet med ACL-rekonstruktion hade jämförbar konditionsnivå och biomekaniska variabler med matchade kontroller, men individuella skillnader kvarstod. Urvalets storlek begränsar dock generaliserbarheten. Vidare studier med större och mer homogena urval behövs för att klarlägga konditionens och biomekanikens betydelse för långsiktig knäfunktion och skadeprevention.