Kontakt med fiktiva barn i sexuellt syfte – Om tidigarelagt straffansvar och kriminaliseringens legitimitet

Sammanfattning

Under senare år har situationer uppmärksammats där vuxna personer via internet kontaktat personer som de uppfattat som barn i sexuellt syfte, men där motparten i själva verket varit en vuxen person, ofta bakom en profil tillhörande ett fiktivt barn. Sådana situationer aktualiserar frågan om straffrätten bör ingripa mot ett handlande som framstår som klandervärt och typiskt sett syftar till sexuella övergrepp mot barn, trots att något verkligt barn inte har utsatts för kontakten. I svensk rätt är kontakt för att träffa ett barn i sexuellt syfte kriminaliserat genom 6 kap. 10 a § brottsbalken (BrB), men bestämmelsen förutsätter att kontakten avser ett verkligt barn och försök till kontaktbrottet är inte kriminaliserat. Uppsatsens syfte är att analysera om och i vilken utsträckning ett straffansvar för kontakt med fiktiva barn i sexuellt syfte kan motiveras i svensk rätt. Med tillämpning av en rättsdogmatisk metod behandlas kontaktbrottet, försöksansvaret och grundläggande frågor om kriminaliseringens legitimitet. Uppsatsen tar sin teoretiska utgångspunkt i spänningen mellan ett skyddsperspektiv för barn och straffrättens krav på legitimitet, restriktivitet och koherens i straffsystemet. I uppsatsen konstateras att kontakt med fiktiva barn i sexuellt syfte inte omfattas av kontaktbrottets nuvarande utformning, eftersom bestämmelsen förutsätter att kontakten riktas mot ett verkligt barn. Inte heller försöksansvaret erbjuder någon tydlig lösning. Försök till kontaktbrottet är inte kriminaliserat och även om ett sådant försöksansvar skulle införas framstår rena fiktiva barn-fall som svåra att inordna under försöksansvaret, eftersom brottet aldrig har kunnat fullbordas. Uppsatsen visar att ett straffansvar för kontakt med fiktiva barn i sexuellt syfte kan motiveras utifrån vissa kriminaliseringsteoretiska utgångspunkter, men endast med betydande begränsningar. Barns hälsa, sexuella integritet och skydd mot sexuella övergrepp utgör starka skyddsintressen. Samtidigt saknas ett konkret barn, konkret offerskada och konkret fara. En kriminalisering måste därför främst motiveras genom abstrakt eller presumerad fara samt genom gärningspersonens visade beredskap att etablera sexuell kontakt med någon som denne uppfattar som barn. Avståndet till den skada som ytterst ska förebyggas blir därmed större än vid kontaktbrottet, vilket ställer höga krav på att kriminaliseringen avgränsas tydligt och underbyggs noggrant. Uppsatsens slutsats är att ett straffansvar för kontakt med fiktiva barn i sexuellt syfte är möjligt att motivera i svensk rätt, men endast som ett undantagsvis godtagbart och tydligt avgränsat förfältsdelikt. Det bör inte förstås som en självklar följd av kontaktbrottet och inte heller lösas genom en generell utvidgning av försöksansvaret, eftersom detta riskerar att rubba försökslärans koherens. Om lagstiftaren anser att beteendet bör omfattas av straffansvar framstår en självständig och noggrant avgränsad straffbestämmelse som mer systematiskt konsekvent. Frågan illustrerar därmed ett svårt lagstiftningsproblem: även om beteendet kan uppfattas som klandervärt och tala för ett behov av kriminalisering, är det straffrättsligt svårt att kriminalisera det utan att rubba grundläggande krav på legitimitet, restriktivitet och koherens.