Kostnadsfördelning i förvaltningsprocessen - Mellan rätten till en rättvis rättegång och förvaltningsprocessens grunder

Sammanfattning

I uppsatsen analyseras den svenska ordningen avseende rättegångskostnader i förvaltningsprocessen utifrån ett rättighetsperspektiv, med fokus på rätten till en rättvis rättegång och förslaget i SOU 2025:111. Rätten till en rättvis rättegång kommer till uttryck i svensk rätt genom både Europakonventionen och regeringsformen. Rättigheten reglerar inte uttryckligen frågan om kostnadsfördelningen. Frågan har emellertid behandlats i rättspraxis från Europadomstolen och nationell domstol, där det framgår att en enskild under vissa förutsättningar kan ha rätt till ersättning för sina rättegångskostnader. I uppsatsen utreds inledningsvis under vilka förutsättningar som rätten till en rättvis rättegång kräver att den enskilda får ersättning för sina rättegångskostnader och om den svenska ordningen är förenlig med rättigheten. Enligt den nuvarande nationella ordningen får en enskild vanligtvis inte ersättning för sina rättegångskostnader i mål i förvaltningsdomstol, oavsett utgången i målet. Det har motiverats av officialprincipen och att förfarandet i förvaltningsdomstol är utformat så att den enskilde ska kunna föra sin talan på egen hand och därför saknar behov av ett ombud. Högsta förvaltningsdomstolen har sedermera slagit fast i HFD 2022 ref. 10 att ersättningsyrkanden i förvaltningsmål framöver ska avvisas, vilket mottagits av kritik. Det är även visat att det föreligger en ombudsfördel i processen. Det framstår som att det föreligger ett motsatsförhållande mellan förvaltningsprocessens utformning och rätten till en rättvis rättegång. Slutsatsen är att det inte går att konstatera att det föreligger en allmän rätt till ersättning utan en sådan rätt uppstår först när det är oproportionerligt att den enskilde själv ska tvingas bära sina egna kostnader. Samtidigt är det inte möjligt att dra säkra slutsatser om att den svenska ordningen är för-enligt med rätten till en rättvis rättegång. Med anledning av det förslag som utredningen presenterade i SOU 2025:111 har förslaget analyserats i uppsatsen utifrån det motsatsförhållande som föreligger mellan den enskildes rätt till en rättvis rättegång och förvaltningsprocessens grunder. Förslaget innebär att en allmän part ska vara skyldig att ersätta en enskild parts rättegångskostnad, om det är oskäligt att den enskilde själv ska stå för kostnaden. Slutsatserna utifrån förslaget är att förslaget framstår som väl avvägt och förenligt med Europadomstolens och Högsta förvaltningsdomstolens praxis och uppfattas som positivt utifrån den enskildes rätt till en rättvis rättegång. Förändringen kan vidare innebära en förskjutning av förvaltningsprocessen i en riktning mot en mer utpräglad tvåpartsprocess och hur officialprincipen tillämpas i praktiken, utan att dess grundläggande rättssäkerhetsfunktion förlorar sin betydelse.