Kulturvärden 1960- och 1970-talens skolbyggnader

Sammanfattning

År 1962 kom grundskolereformen i Sverige som innebar obligatorisk 9-årig grundskola för alla. Som resultat av detta behövde det byggas fler skolhus, och det skulle gärna gå snabbt och vara billigt. För att uppnå detta användes nya byggmetoder i form av prefabricerade byggelement och standardiserade typritningar. Idag anses dessa skolor ofta vara fula och dåligt byggda, men vad går det att hitta för kulturhistoriskt intressanta kvaliteter? Syftet med undersökningen är att ta reda på hur, och med vilka material, skolbyggnader från 1960- och 1970-talen är uppförda. Vidare ämnar uppsatsen undersöka vilka kulturhistoriska värden skolorna besitter, samt vilka typer av skador byggnaderna har. Undersökningens metod består av en kvalitativ analys som utförs genom en fallstudie i form av inventering av tio skolbyggnader uppförda på 1960- och 1970-talen. Undersökningens resultat visar att det finns bevarade originaldetaljer och material i skolbyggnaderna. Trots att många byggnader genomgått förändringar för att möta nya pedagogiska behov finns en hög grad bevarade originalmaterial som fasadtegel, stengolv och kakel från Höganäs. Slutsatserna som dras är att skolorna besitter kulturhistoriskt värde utifrån ett arkitektoniskt och byggnadsteknikhistoriskt perspektiv. Värdena ligger främst i de standardiserade utformningarna som bidrar med representativitet, och även omsorgen och medvetenheten kring funktion och materialval. För att bevara dessa värden krävs en ökad medvetenhet hos fastighetsägare, förvaltare och brukare.