KUNSKAPSBRIST OCH EN PROFESSIONELL TRYGGHETSZON. En litteraturstudie om sjuksköterskors reflektioner kring att vårda patienter med psykisk ohälsa inom somatisk vård

Sammanfattning

Bakgrund: Psykisk ohälsa är ett växande folkhälsoproblem i Sverige och globalt. Personermed psykisk ohälsa har ökad risk för somatisk samsjuklighet och upplever ofta stigmatiseringi kontakt med vården. Bristande kunskap och fördomar inom somatisk vård kan leda till attvårdkvaliteten påverkas negativt. Sjuksköterskan har en väsentlig roll i att främja jämlik ochpersoncentrerad vård.Syfte: Att undersöka hur sjuksköterskor reflekterar kring vård av patienter med psykiskohälsa inom somatisk vård, samt vilka faktorer som anses minska risken för stigma.Metod: Allmän litteraturöversikt som baserades på strukturerade sökningar i CINAHL,PubMed och PsycInfo. Kvalitativa och kvantitativa artiklar publicerade mellan 2020 och2025 inkluderades och kvalitetsgranskades med granskningsmallar från SBU och JBI.Analysen utfördes enligt Fribergs modell för allmän litteraturöversikt.Resultat: Studien identifierade fem huvudteman: Vårdrelation och bemötande, Professionellroll, Kunskap och stöd för god vård, Kommunikation, samt Organisation, med subtematTidsbrist. Resultatet pekar på att sjuksköterskors attityder påverkades av tidigare erfarenheter,utbildning och personliga faktorer. Bristande kunskap och otydliga ansvarsområden ledde tillosäkerhet, medan erfarenhet, kollegialt stöd och reflektion ökade trygghet och empatisktbemötande. Kommunikation och organisatoriska faktorer, som tids- och resursbrist samt lågtledningsstöd, påverkade möjligheten till jämlik och personcentrerad vård.Slutsats: Sjuksköterskor som arbetar inom somatisk vård upplever att bristande kunskap ochotydliga ansvarsområden kan leda till begränsningar i mötet med patienter med psykiskohälsa. Klinisk intuition kan stödja bedömningar, men ersätter inte behovet av utbildning ochtydliga organisatoriska förutsättningar. Riktade utbildningsinsatser, strukturerad reflektion,tid och stöd samt interprofessionellt samarbete för att möjliggöra ett personcentreratpartnerskap framstår som avgörande för att förbättra vården, minska stigma och främja enmer jämlik vård.