Lär vi oss improvisera likadant? : En studie i hur jazzimprovisation lärs ut för piano och sång

Sammanfattning

Denna studie undersöker hur jazzimprovisation lärs ut i individuell undervisning på gymnasiet och på musikhögskola i Sverige. Syftet med denna studie är att undersöka vilka kritiska aspekter som framträder i jazzimprovisationsundervisning för sång respektive piano och hur variation används för att möjliggöra högskolestudenters och gymnasieelevers lärande. Studien använder sig av kvalitativ metodologi som bygger på insamlad data från observationer av sex lektioner, tre för sång och tre för piano. För att undersöka förekomsten och variationen av kritiska aspekter i undervisningen tolkas observationerna med hjälp av variationsteorin som teoretiskt ramverk. Resultatet visar att jazzsångundervisning varierar sångteknik, tonförråd, rytm, sekvensidéer och harmoniskt tänkande för att utveckla studenter och elevers förmåga att höra och skapa musikaliska idéer i improvisation. Samtidigt betonas risktagande, narrativt uttryck och genrespecifika ideal, där sångpedagogers demonstrationer och gemensamma musicerande ger studenter och elever verktyg för att utveckla mer musikaliskt meningsfulla improvisationer. Resultatet visar att jazzpianoundervisning varierar notval, harmoni, rytm, intervall och tekniska element för att utveckla studenter och elevers förmåga att skapa melodiska fraser, uttryck och musikalisk förståelse i improvisation. Samtidigt betonas självständig och integrerad handkoordination och förmågan att skilja och förstå sambandet mellan teknisk kontroll och musikaliskt uttryck, vilket ger studenter och elever verktyg för att improvisera på ett mer musikaliskt meningsfullt sätt. De musikaliska implikationer som framkommer av studien tyder på att undervisning för olika instrument och för studenter och elever med olika behov bör stödja både en gemensam musikalisk grund och uppmuntra kreativ mångfald.