Omhändertagande enligt 3 § LVU av barn och unga med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning - En analys av proportionalitet och ändamålsenlighet

Sammanfattning

Tillämpningen av 3 § LVU när den unges riskbeteende sammanfaller med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning aktualiserar rättsligt svårhanterliga be-dömningar. Rättspraxis har fastslagit att ett beteende som utgör ett direkt ut-tryck för en funktionsnedsättning inte kan bedömas vara socialt nedbrytande enligt 3 § LVU. För att tvångsvård ska vara möjlig krävs i stället att beteendet likväl ska kunna iakttas hos en person utan funktionsnedsättning. Den rätts-liga gränsdragningen mellan funktionsrelaterade och socialt nedbrytande bete-enden är emellertid svår att upprätthålla i praktiken. Utöver en praktisk svår distinktion aktualiserar tillämpningen av 3 § LVU även frågor om proport-ionalitet när den risk som motiverar tvångsvård sammanfaller med en neu-ropsykiatrisk funktionsnedsättning. Uppsatsen syftar till att undersöka hur den rättsliga regleringen i LVU förhål-ler sig till situationer där den unges riskbeteende sammanfaller med en neu-ropsykiatrisk funktionsnedsättning. Uppsatsen utreder hur rättstillämpningen hanterar gränsdragningen mellan funktionsrelaterade och socialt nedbrytande beteenden. I samband med utredningen analyseras vilka rättsliga förutsätt-ningar som gäller för vård enligt 3 § LVU. Därutöver behandlas under vilka förutsättningar tvångsvård kan anses vara proportionerlig när den unges bete-ende sammanfaller med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Utredning-en utgår huvudsakligen från HFD:s praxis om socialt nedbrytande beteende samt proportionalitetsprincipens krav på ändamålsenlighet, nödvändighet och proportionalitet i strikt mening. För att fastställa gällande rätt används rättsdogmatisk metod. För att analysera de rättsliga problem och spänningar som uppstår vid tillämpning av 3 § LVU används rättsanalytisk metod. Framställningen konstaterar att den distinktion mellan funktionsrelaterade och socialt nedbrytande beteenden som rättspraxis ställt upp inte fullt ut hanterar den bristande proportionalitet som kan uppstå när ett riskbeteende samman-faller med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Även om ett beteende rättsligt skulle kunna kvalificeras som socialt nedbrytande torde ett samband med en funktionsnedsättning kunna begränsa tvångsvårdens möjlighet att avvärja risken för skada. Proportionalitetsbedömningen aktualiserar därför frågor om vårdens ändamålsenlighet samt om det föreligger ett tillräckligt på-verkbart vårdbehov för att tvångsvård ska vara proportionerligt. Uppsatsen argumenterar för att en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning kräver en indi-vidualiserad bedömning i varje enskilt fall vid omhändertagande enligt LVU. Bedömningen bör beakta dels hur den unges beteende ska förstås rättsligt, dels i vilken utsträckning den aktuella risken kan påverkas genom sociala vårdinsatser.