Optimering av sulfidjordshantering

Sammanfattning

Förekomsten av sulfidjord innebär oftast problem inom bygg- och anläggningsprojekt beroende på en kombination av geotekniska utmaningar och jordartens försurande effekter på närmiljön. Sulfidjordar är vanligt förekommande efter Norrlandskusten, men förekommer också söderut. Jordarten återfinns inom kustremsan på de platser som landgjorts med den postglaciala landhöjningen och den sulfidjord som kan grävas upp i Norrbotten innehåller järnmonosulfid vilket färgar jorden karaktäristiskt svart. Den distinkta lukten av svavel är något som initialt identifierar sulfidjordar i fält. Sulfidjord är relativt heterogen, men oftast finkornig och den organiska halten förutsätts vara minst 1%. Den här mycket lösa jordarten har låg bärighet och är mycket sättningsbenägen vid belastning. Egenskaperna är inte unikt dåliga i jämförelse med andra lösa jordar, men variationerna för sammansättning och struktur kan sägas göra sulfidjordar mer oberäkneliga och svårbedömda. Sulfidjord kan verka försurande på närmiljön efter den syresättning som sker vid uppgrävning eller grundvattensänkning. Detta innebär att utskiftning av sulfidjord ofta bör undvikas. Utskiftning kan dessutom resultera i höga kostnader för deponering och transporterna innebär ökade koldioxidutsläpp. Hållbar hantering av sulfidjordmassor förutsätter avsättning under förhållanden som liknar jordens naturligt syrefria lagring. Försurningspotentialen kan också neutraliseras med kemisk stabilisering och då används kalk. Att lämna kvar sulfidjorden i marken förutsätter att en jordförstärkningsmetod initieras och här är betongpålning en metod som ger en stabilare grundläggning utan att massutskiftning behövs. Materialkostnaderna för betongpålning kan vara lägre jämfört med deponikostnaderna vid utskiftning av sulfidjorden och eventuellt är betongpålning också ett mer ekonomiskt alternativ