Principalansvar : Förhållandet mellan 3:1 och 4:1§§ skadeståndslagen

Sammanfattning

Uppsatsen utreder och analyserar arbetsgivarens principalansvar enligt 3 kap. 1 § p. 2 SkL för ren förmögenhetsskada som arbetstagaren vållat i tjänsten genom brott. Vidare redogörs och analyseras hur detta ansvar förhåller sig till arbetstagarens personliga skadeståndsansvar vid synnerliga skäl enligt 4 kap. 1 § SkL. Uppsatsen framställer tre frågeställningar: vad principalansvaret innebär, när arbetsgivaren kan bli ansvarig för ren förmögenhetsskada vållad av arbetstagaren i tjänsten, och hur rekvisitet genom brott förhåller sig till synnerliga skäl rekvisitet när arbetstagaren ska hållas personligen ansvarig för skadan. En rättsdogmatisk metod används för att behandla lagtext, förarbete i form av proposition, praxis och doktrin. Dessa rättskällor förklarar de väsentliga rekvisiten arbetstagare, i tjänsten och brottskravet. Även synnerliga skäl behandlas där fokus ligger på förhållandet med principalansvaret. Uppsatsen analyserar också spänningen som uppstår vid uppsåtliga brott i tjänsten. Slutsatsen som nås är att rättsläget grundar sig på en samlad helhetsbedömning där brottets förekomst är en tungt vägande faktor vid bedömningen av synnerliga skäl. Däremot så utgör den inte en presumtion att synnerliga skäl föreligger. Lagstiftaren har varit tydlig med att motivet bakom lagen ligger i dess reparativa syfte, där den skadelidandes möjlighet till ersättning är det som främst ska beaktas. En presumtion om att uppsåtliga brott föreligger synnerliga skäl är inte förenligt med det motivet och kan därför inte anses rimligt.