Sänkt straffbarhetsålder – En analys av pågående lagstiftning och dess förenlighet med barnkonventionen

Sammanfattning

Den 16 april 2026 presenterades det nya lagförslaget gällande skärpta regler för unga lagöverträdare i proposition 2025/26:246. I propositionen föreslås bland annat en partiell sänkning av straffbarhetsåldern till 13 år vid allvarlig brottslighet samt införande av ungdomsfängelse för åldersgruppen 13–14 år. Syftet med denna uppsats är att granska argumenten bakom förslaget och hur det förhåller sig till tidigare lagstiftning. Därefter analyseras hur förslaget förhåller sig till Sveriges åtaganden enligt FN:s barnkonvention. Slutligen syftar uppsatsen till att undersöka hur samhällets syn på barn och ungas ansvarsförmåga kan förändras med anledning av lagförslaget. För att besvara frågeställningarna används en diskursanalytisk metod, och delvis specifikt Carol Bacchis ”What’s the problem represented to be”-ansats. Detta för att undersöka hur förslaget motiveras samt analysera det bakomliggande problemet till lagförslaget. Metoden kompletteras med en rättsanalytisk metod för att granska hur lagförslaget förhåller sig till Sveriges åtaganden genom barnkonventionen. Uppsatsen visar att den svenska regleringen länge har innehållit en särbehandling för unga lagöverträdare med anledning av att de inte är färdigutvecklade, och därför har svårare att förstå konsekvenserna av sina handlingar. I och med den eskalerande organiserade brottsligheten anses en förändring behöva göras, för att regera mot situationen. Detta dels för att upprätthålla samhällsskydd och straffsystemets legitimitet, dels brottsoffers rätt till upprättelse. Analysen diskuterar hur denna utveckling förhåller sig till tidigare motiveringar gällande särregleringen. Därefter diskuteras förslagets förenlighet med barnkonventionen mer djupgående, samt hur synen på barn i sort kan påverkas av den föreslagna lagändringen. Analysen pekar på att ett skifte har skett i synen på särbehandling av unga, där mer fokus nu läggs på intresset av att döma ut straffrättslig påföljd jämfört med tidigare, då intresset av att särbehandla unga har vägt tyngre. Vidare landar uppsatsen i att förslagets förenlighet med barnkonventionen är tveksamt, särskilt avseende kravet på att frihetsberövande av barn endast ska användas som en sista utväg enligt artikel 37(b), samt det faktum att barnrättskommittén rekommenderar en lägsta straffbarhetsålder på 14 år. Mycket tyder på att samhällets syn på unga kan förändras i och med förslaget, då större förväntningar ligger på dem jämfört med tidigare. Slutsatsen är att den förslaget om en partiellt sänkt straffbarhetsålder riskerar att medföra tillämpningsproblem och kan leda till att frihetsberövande av unga blir mer normaliserat i stället för ett undantag.