Skada i data och dess rättsliga klassificering : En kritisk analys avseende den rättsliga klassificeringen av ”förstörelse eller förvanskning av data” enligt det nya produktansvarsdirektivet (EU) 2024/2853, samt en utredning av ersättningsansvarets omfattning

Sammanfattning

I produktansvarslagen (1992:18) finns det bestämmelser om strikt skadeståndsansvar för skadebringande produkter. Lagen bygger på ett EU-direktiv som antogs för cirka 40 år sedan, och dess syfte var att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning för att förhindra en snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden, men också tillförsäkra konsumenter ett enhetligt skydd för skador på deras hälsa och egendom. Av naturliga skäl tog regelverket sikte på materiella produkter, eftersom det typiskt sett bara var den typen av produkter som kunde orsaka person- eller sakskada. I takt med teknikutvecklingen har emellertid läget förändrats, och EU-lagstiftaren har nu uppmärksammat att även digitala produkter kan orsaka skada. Därför gjordes anpassningar i regelverket, och år 2023 antogs ett nytt direktiv om produktansvar (EU) 2024/2853. I korthet har bland annat produktbegreppet utvidgats till att omfatta immateriella produkter såsom programvara, och – sannolikt på grund härav – har det också införts en ny ersättningsgrund: förstörelse eller förvanskning av data. Den nya ersättningsgrunden analyseras i uppsatsen, med särskilt fokus på dess rättsliga klassificering samt vilken typ av ersättning som kan komma att utgå. Skälet till denna avgränsning är att det nyligen lagts fram ett lagförslag i Sverige (SOU 2025:103), i vilket det föreslås att skada i data ska behandlas som en ren förmögenhetsskada. Detta synes stå i strid med direktivets preambel, enligt vilken rena förmögenhetsskador inte bör föranleda skadeståndsansvar. Vad gäller ersättningsfrågan är det – utifrån ett svenskt perspektiv – oklart ifall ersättning bara kan utgå för den ekonomiska förlusten, eller om det också kan bli aktuellt att ersätta affektionsvärdet i datan. Några säkra slutsatser kan dock inte dras beträffande den rättsliga klassificeringen. Men oberoende om det skulle vara fel att behandla förstörelse eller förvanskning av data som en ren förmögenhetsskada, behöver det inte innebära att lagförslaget är direktivstridigt. I slutändan är det samma förutsättningar i både lagförslaget och direktivet för att skadeståndsersättning ska kunna utgå - varför klassificeringen inte torde spela någon roll. Vad gäller frågan om ersättningens omfattning, är det sannolikt endast de ekonomiska förlusterna till följd av dataskadan som ersätts. Av analysen framgår också att det inte torde vara fråga om många situationer där ersättning kan utgå för andra ekonomiska förluster än kostnaden för att återställa eller återvinna datan. På grund av det utreds om det borde införas en rätt till ersättning för affektionsvärdet i data i den nya produktansvarslagen, men här finns det ett par omständigheter som talar emot dess genomförbarhet – bland annat skadelidandes bevisbörda.