Skandinaviskt mottagande och användande av Montesquieus maktdelningslära - En analys av Montesquieus maktdelningslära och hur den användes i de skandinaviska författningarna introducerade mellan 1809 och 1849

Sammanfattning

Under 1800-talets första hälft antog samtliga skandinaviska länder nya för-fattningar. Sverige var först med 1809 års regeringsform (RF) och 1810 års riksdagsordning (RO), följt av Norge genom 1814 års grundlag och slutligen Danmark med 1849 års grundlag. Författningarna tillkom under en period präglad av omfattande utveckling inom den statsteoretiska forskningen. En av de filosofer som bidrog till denna utveckling var Charles Louis de Secondat Montesquieu genom sitt verk Om lagarnas anda från 1748. En central del av verket var maktdelningsläran, vilken kom att få ett betydande inflytande över den konstitutionella rättsutvecklingen. Uppsatsens syfte är att analysera i vil-ken utsträckning de skandinaviska författningarna tolkade och implementerade Montesquieus lära samt att identifiera likheter och skillnader mellan dem. Uppsatsen visar att Montesquieus övergripande målsättning var att utforma en författning som skapade politisk frihet. Detta uppnåddes genom att skapa ba-lans dels mellan den lagstiftande, verkställande och dömande statsmakten, dels mellan olika samhällsgrupper. Montesquieu identifierade tre samhällsgrupper: monarken, adeln och folket, och betonade risken att någon av dem skulle an-vända statsmakterna för att förtrycka de andra. För att motverka denna risk krävdes institutionell maktdelning, där olika institutioner inte utövade flera statsmakter samtidigt. Därutöver krävdes personlig maktdelning, vilket inne-bar att enskilda individer inte skulle inneha ämbeten inom flera statsmakter samtidigt. Slutligen förutsatte systemet att statsmakterna kunde utöva ömsesi-dig kontroll genom att granska och balansera varandra. Analysen visar att de skandinaviska författningarna i varierande grad tolkade och tillämpade de krav som följer av Montesquieus maktdelningslära. 1814 års grundlag innebar visserligen en formell uppdelning av statsmakterna i linje med maktdelningsläran, men saknade dess övergripande målsättning. Detta gjorde att Stortinget, i sin roll som lagstiftande församling, tilldelades en star-kare ställning än vad Montesquieu såg som eftersträvansvärt. Till skillnad från 1814 års grundlag delade 1809 års RF maktdelningslärans grundläggande målsättning. Ståndsriksdagen syftade till att representera breda delar av samhället och kompletterades av ett system med välutvecklade kont-rollmekanismer. Ur Montesquieus perspektiv brister dock författningen på grund av den omfattande makten kungen tilldelas. Genom kungens kontroll över två statsmakter, samt hans betydande inflytande över riksdagen, rubba-des de hinder mot personell sammanblandning som maktdelningsläran förut-sätter. 1849 års grundlag framstår som den författning som i störst utsträckning överensstämmer med Montesquieus maktdelningslära. I likhet med 1809 års RF användes en folkrepresentation med en kammare för adeln och en för fol-ket, vilket tydligare återspeglade Montesquieus strävan efter balans mellan sina utpekade samhällsgrupper. Trots den höga graden av överensstämmelse avviker 1849 års grundlag från maktdelningsläran, bland annat genom kung-ens utökade roll i lagstiftningsarbetet. Slutsatsen uppsatsen når är att ingen av de skandinaviska författningarna fullt ut implementerade Montesquieus modell, men att 1849 års grundlag kom närmast. 1809 års RF avvek främst till följd av den starka kungamakten, me-dan 1814 års grundlag i större utsträckning präglades av en strävan efter folk-suveränitet.