Smutsiga pengar? - En bevisrättslig analys av förbrottet till penningtvätt utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv

Sammanfattning

Sedan 2014 gäller lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (hädanefter PTBL). Gentemot tidigare straffrättslig reglering kring penningtvätt fanns en uppfattning om att åklagaren behövde bevisa ett konkret förbrott för att straffansvar skulle aktualiseras. Svårigheter att bevisa förbrott föranledde införandet av ett mer omfattande rekvisit. I 3 och 4 §§ PTBL krävs numera att egendom ”härrör från brott eller brottslig verksamhet”. Beviskravet för uppfyllande av rekvisitet är detsamma som i övrigt i brottmål. Det ska således vara ställt bortom rimligt tvivel att egendomen härrör från brott eller brottslig verksamhet. Däremot behövs inte närmare omständigheter eller gärningar bevisas för att uppfylla beviskravet för rekvisitet. I svensk rätt skiljs mellan bevisbörda och beviskrav. Åklagaren åläggs bevisbördan för den tilltalades skuld i brottmål. Beviskravet uttrycker den styrka som bevisningen behöver ha för att den tilltalade ska dömas för brott. Beviskravet kan definieras på olika sätt, men är alltid högt ställt. Rättssäkerhet är centralt i en rättsstat. Rättssäkerhetsbegreppet är dock mångtydigt. En aspekt av rättssäkerhetsbegreppet är att rätten ska vara förutsebar, vilket benämns formell rättssäkerhet. Med materiell rättssäkerhet avses att rättssystemet exempelvis är rättvist, etiskt godtagbart eller värnande om mänskliga fri- och rättigheter. Uppsatsens syfte är att undersöka hur beviskravet i svensk rätt tillämpas i förhållande till rekvisitet ”härrör från brott eller brottslig verksamhet” i 3 och 4 §§ PTBL, i mål där narkotikabrott uppges utgöra förbrott till penningtvättsbrottet. Vad som närmare undersöks är tendenser kring vanligt förekommande bevisning i underrättspraxis samt domstolarnas bedömningar härvid. Inom ramen för uppsatsens syfte ligger även att diskutera rekvisitets lämplighet ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Uppsatsens syfte fullgörs genom användandet av rättsdogmatisk och rättsanalytisk metod. En rättsfallsgranskning av underrättsavgöranden företas. Slutsatserna i uppsatsen är att det finns en viss enhetlighet i vilken typ av bevisning som åberopas till stöd för härröranderekvisitet, däremot synes det finnas vissa skillnader i hur bevisningen värderas. Detta medför en risk för att beviskravet kan tillämpas differentierat. Bevisningen består i mångt och mycket av indiciebevisning. Bevistypen är förbunden med en risk för övervärdering. Därutöver noteras en risk för att förändringen av bevistemat för härröranderekvisitet kan medföra konsekvenser liknande ett sänkt beviskrav. En tillämpad förklaringsbörda noteras även. Beviskravet har stundom ogillats till följd av att åklagarens bevisning inte bedömts vara tillräckligt robust. Slutligen noteras i uppsatsen att härröranderekvisitet medför negativa konsekvenser för såväl den formella som den materiella rättssäkerheten.