Social problematik och utsatthet bland barn och unga under Covid-19 pandemin

Sammanfattning

Syftet med studien är att studera eventuella konsekvenser som restriktioner som vidtogs i Sverige under covid19-pandemin kan ha fått för utsatthet och social problematik bland barn och unga. Kvalitativ metod genom nio semi-strukturerade intervjuer med yrkesverksamma inom offentlig verksamhet och civilsamhället har använts för att besvara syftet med studien. Teoretiska utgångspunkter i studien är socialekologiska modeller och intersektionellt perspektiv. I studien framkommer att riskfaktorerna för utsatthet och olika former av social problematik ökade och skyddsfaktorerna minskade i barn och ungas liv och att samtliga nivåer i barnet system påverkades under pandemin. Barn och unga var mer isolerade under pandemin till följd av restriktioner och utifrån det kunde färre trygga vuxna uppmärksamma utsatta barn och unga som for illa. Det finns alltid mörkertal gällande våldsutsatthet och i studien framkommer att mörkertalen ökade till följd av restriktioner under pandemin. Resultatet och analysen visar att redan utsatta grupper av barn och unga drabbades värst under pandemin. Lärdomar kan göras inför kommande krissituationer och ett förebyggande och främjande arbete behöver ske löpande för att barn och unga ska få sina rättigheter tillgodosedda. Detta för att samhället ska kunna skydda barn och unga från att fara illa och för att barn och unga ska få sina rättigheter tillgodosedda. Särskild hänsyn behöver tas till redan utsatta grupper. Det behöver finnas en ökad beredskap och en plan för alternativa stödinsatser inför kommande kriser. Barn och unga har också rätt att vara delaktiga i detta arbete liksom att få information i frågor som berör dem. De behövs en ökad kunskap i samhället om barn och ungas rättigheter och om utsatta gruppers situation och behov.