Stabiliserande träning vid långvarig bäcken- och ländryggssmärta efter förlossning – effekter avseende smärta och funktion : En strukturerad litteraturstudie

Sammanfattning

Bakgrund: Graviditetsrelaterad bäcken- och ländryggssmärta är vanligt förekommande. Smärtan försvinner oftast efter förlossning men för 7–10% kvarstår den i mer än två år. Det finns väl utformade behandlingsrekommendationer för den gravida kvinnan, men desto mindre för kvinnor med långvariga smärtbesvär. Stabiliserande träning är en typ av behandling som kan innefatta övningar för de olika muskelsystem som stabiliserar vår bål. Syfte: Att genom en strukturerad litteraturstudie undersöka vilken effekt stabiliserande träning har avseende smärta och funktion vid långvarig bäcken- och ländryggssmärta hos kvinnor efter förlossning. Metod: Datainsamlingen genomfördes i de elektroniska databaserna PubMed, CINAHL och PEDro. Urval gjordes utifrån studiens syfte, frågeställningar och uppsatta inklusions- och exklusionskriterier. De potentiellt relevanta artiklarnas metodologiska och etiska kvalitetgranskades. Data extraherades, sammanställdes i tabeller och analyserades kvalitativt. Smärta skattades genom Visual Analogue Scale (VAS) eller Numeric Pain Rating Scale (NPRS), funktion genom Oswestry Disability Index (ODI) eller Modified Oswestry Disability Questionnaire (MODQ). Resultat: Totalt inkluderades sju randomiserade kontrollerade studier (RCT) och 393 studiedeltagare. Studiekvaliteten varierade, tre studier bedömdes ha hög risk för bias, tre medelhög och en låg. Fem av sju studier uppvisade en statistiskt signifikant förbättring av utfallsmåtten smärta och/eller funktion efter avslutad intervention till förde linterventionsgruppen. Slutsats: Litteraturstudien indikerar positiva resultat för effekter av stabiliserande träning som behandling till kvinnor med långvarig bäcken- och ländryggssmärta efter förlossning, avseende smärta och funktion. För att med högre tillförlitlighet få veta vilken effekt stabiliserande träning har jämfört med andra behandlingsmetoder, samt hur vi bör utforma träningen i klinik, behövs mer forskning på området.