Straffrätten mot oskuldsnormen – En WPR- studie och utvärdering beträffande kriminaliseringen av oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp utifrån principerna om ultima ratio, effektivitet och skyddsintresse

Sammanfattning

Den 1 december 2025 trädde nya straffbestämmelser i kraft i svensk rätt som kriminaliserar oskuldskontroller, oskuldsintyg och oskuldsingrepp. Reformen har motiverats som ett led i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck som syftar till att stärka skyddet för kvinnor i hedersbaserade kontexter. Samtidigt väcker kriminaliseringen grundläggande frågor om straffrättens funktion och gränser vid reglering av hedersnormer, särskilt från ett feministiskt perspektiv med fokus på flexibilitet. Denna uppsats analyserar hur dessa handlingar har konstruerats som ett straffrättsligt problem i lagstiftningsprocessen och undersöker om kriminaliseringen är förenlig med centrala kriminaliseringsprinciper. Analysen genomförs i två steg, där WPR-analysen utgör utgångspunkt för den efterföljande prövningen. Först tillämpas Bacchi och Goodwins WPR-metod på proposition 2024/25:189 för att synliggöra problemrepresentationerna och alternativa problematiseringar som ges begränsat utrymme. I ljuset av detta prövas därefter reformen mot principerna om ultima ratio, effektivitet, skyddsintresse och motstående intresse. WPR-analysen visar delvis att reformen bygger på en problemrepresentation om kränkningar av kvinnans autonomi samt en lucka i tidigare lagstiftning. Samtidigt synliggör analysen att denna framställning vilar på underliggande antaganden om statens ansvar att skydda kvinnors kroppsliga integritet och om straffrätten som ett effektivt styrmedel för den civila ordningen. Därigenom marginaliseras alternativa perspektiv, såsom synen på kvinnor som aktörer med möjliga bakomliggande skäl att begära dessa handlingar samt betydelsen av utbildningsinsatser. Problemet framstår som format av rättsfall, internationella åtaganden, jämställdhetspolitiska mål och en expansiv straffrättspolitik, samtidigt som problemrepresentationen inte är given utan förblir möjlig att förändra. Mot denna bakgrund visar genomgången av principerna att kriminaliseringen inte uppfyller etablerade krav. Det är inte visat att straffrätten har använts som en sista utväg i enlighet med ultima ratio-principen, särskilt med beaktande av alternativa åtgärder. Inte heller har det fastställts att bestämmelserna ger sådana preventiva effektivitetsvinster att en särskild kriminalisering kan motiveras i förhållande till befintlig rätt. Vidare är det tveksamt om det angivna skyddsintresset är det mest närliggande i alla situationer som omfattas av regleringen. Samtidigt föreligger en tydlig konflikt med ett motstående intresse: i yttersta fall kvinnans liv i hederskontexter där vissa handlingar kan vara ett sätt att undvika mer allvarligt våld. Kriminaliseringens legitimitet framstår därmed som otillräckligt motiverad i ljuset av kraven för när straffrätt bör användas.