Tilläggsskatten och normgivningsmakten – Om tilläggsskattelagen, redovisningen och det skatterättsliga föreskriftskravet

Sammanfattning

I början av 2024 trädde lagen (2023:875) om tilläggsskatt (TSL) i kraft, resultatet av mångårigt samarbete inom OECD och EU för att motverka skattebaserodering och vinstförflyttning. Regelverket är omfattande, komplext och till stor del baserat på internationell koncernredovisning. Eftersom koncernredovisningsstandarder inte regleras i lag, väcker redovisningens roll i tilläggsskattelagen frågor om lagens förenlighet med det skatterättsliga föreskriftskravet. Denna uppsats är en rättsdogmatisk studie av tilläggsskattelagens förenlighet med föreskriftskravet. I detta syfte besvaras följande delfrågor: vad innebär det skatterättsliga föreskriftskravet, vilken är redovisningens roll i TSL, vilka redovisningsnormer pekas ut i TSL och vad har dessa normer för status i svensk rätt? Undersökningen visar att föreskriftskravet är ett delegeringsförbud, ett formkrav och en rättssäkerhetsgaranti. Konstitutionell praxis om inkomstskattelagen tillåter ett visst samband mellan redovisning och inkomstbeskattning. Denna praxis är dock endast delvis tillämplig på TSL. Redovisningens roll i TSL är som central beräkningsgrund, med påverkan på skattens tillämpningsområde, periodisering, omfång, fördelning och skattesats. Vilken redovisning som används i tilläggsskatteberäkningen beror främst på moderbolagets koncernredovisningsprinciper. Inom EU är det oftast IFRS antaget av EU. Om koncernens moderbolag har hemvist utanför EU kan också andra principer aktualiseras, exv. IFRS antaget av IASB eller US GAAP. I vissa fall kan nationell tilläggsskatt beräknas enligt svenska standarder som RFR 2 och K3. Dessa redovisningsnormer har olika status i svensk rätt, men ingen av dem regleras genom lag. TSL:s struktur, med dynamiska hänvisningar till redovisningsstandarder utan lagform, innebär att riksdagen har lämnat ifrån sig normgivningsmakt över de delar av tilläggsskatten som påverkas av redovisningen. Att tilläggsskatten kan påverkas av andra organ än riksdagen bör ses som delegering. Eftersom föreskriftskravet förbjuder delegering på skatteområdet är slutsatsen att tilläggsskattelagen är oförenlig med det skatterättsliga föreskriftskravet.