Två fall för Platon En undersökning av futurfallet och det potentiala fallet i Staten

Sammanfattning

Förståelse av konditionalsatser och hur de används för att uttrycka olika nyanser av konditionalitet är central för förståelsen av ett språk. Detta gäller även i högsta grad för antik grekiska. Grekerna hade många olika sätt att konstruera konditionalsatser, och ett problem som uppstår i tolkningen av dessa konstruktioner är att urskilja dess olika innebörder och nyanser. Särskilt två vanligt förekommande konstruktioner, det potentiala fallet och futurfallet, är svåra att urskilja. Grammatikböcker och litteraturen gör ingen tydlig distinktion mellan dem, och de anses av vissa vara i det närmaste utbytbara mot varandra. Det verkar dock rimligt att anta att de går att skilja åt, givet att det är två olika syntaktiska konstruktioner och båda dessutom vanligt förekommande. För att bringa klarhet i vad som kan tänkas skilja dem åt jämförs i denna text hur Platon i Statens två första böcker använder sig av de två konstruktioner. Genom att tolka Platons användning av dem och jämföra detta med vad litteraturen säger om konstruktionerna ges ett underlag för att diskutera litteraturens syn på dem. Resultatet av denna jämförelse tyder på att Platon använder det potentiala fallet för att förmedla illustrativa och imaginära scenarier, typexemplet på detta är olika tankeexperiment. Futurfallet å andra sidan används för att förmedla framtida, konkreta scenarier. Detta går emot vad en stor del av litteraturen hävdar, men ger samtidigt en tydligare distinktion mellan de två fallen. För att denna tes ska kunna generaliseras behövs dock en jämförelse med fler verk av både Platon och andra författare. Detta lämnas till framtida forskning att undersöka.