Tvångsvård enligt LVM : “en sista utväg för att rädda liv”: yrkesverksammas perspektiv på återfall, eftervård och motivation.

Sammanfattning

Tvångsvård enligt Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) (SFS 1988:870) syftar till att hjälpa personer med allvarlig missbruksproblematik och skapa förutsättningar för ett liv fritt från missbruk (Socialstyrelsen, 2022). Trots detta visar Balthazard-Olette et al. (2014) i en studie att över 80% återfaller i missbruk efter avslutad LVM-vård, vilket tyder på att återfall är ett vanligt och komplext fenomen. Även Socialstyrelsen (2021) framhåller att risken för återfall efter LVM är vanligt förekommande. Detta belyser behovet av att undersöka vilka faktorer som påverkar möjligheten att upprätthålla långvarig drogfrihet, såsom motivation och eftervård. Studien syftar därför till att undersöka hur yrkesverksamma inom missbruksvården resonerar kring risken för återfall efter avslutad LVM vård, med särskilt fokus på motivation och eftervård. Studien har en kvalitativ ansats och semistrukturerade intervjuer har genomförts med 6 yrkesverksamma inom den svenska socialtjänsten och LVM-vården. Bland de yrkesverksamma finns socialsekreterare, behandlingspersonal och chefer. Intervjuerna har sedan analyserats genom en tematisk analys med fokus på teorin handlingsutrymme. I resultatet framkommer att återfall efter avslutad LVM-vård betraktas av yrkesverksamma som vanligt förekommande och som normaliserat. Återfallsrisken beskriver de yrkesverksamma påverkas av flera samverkande faktorer så som samsjuklighet, bristande motivation, bristande stöd från omgivning, och social situation. I studien framträder eftervården som avgörande för huruvida en klient som tvångsvårdats ska upprätthålla varaktig förändring, samtidigt framkommer att det verkar finnas brist på samverkan i övergången från LVM till livet efteråt, vilket gör eftervården komplex. Motivation är en ytterligare faktor som yrkesverksamma lyfter som avgörande för att förebygga återfall. I studien förstås klienters motivation som en föränderlig och dynamisk process. Resultatet visar även att yrkesverksamma ofta befinner sig i en spänning mellan att betrakta LVM som en livräddande insats och att samtidigt uppleva att tvångsvården har begränsade långsiktiga effekter. Studien bidrar med fördjupad kunskap om yrkesverksamma från olika nivåer, och hur de resonerar kring återfall, motivation och eftervård efter avslutad LVM-vård. Resultaten indikerar att tvångsvård sällan är tillräckligt, utan att andra stödinsatser och långsiktiga lösningar är nödvändiga för att minska risken för återfall efter avslutad tvångsvård.