Vilseledning i svenska armén

Sammanfattning

Den urgamla krigskonsten att vilseleda ska enligt Försvarsmaktens Doktrin för gemensamma operationer 2020 användas aktivt. Samtidigt visar forskning att vilseledning internationellt varit illa teoretiskt underbyggt och begränsat omhändertaget i doktrin vilket även varit fallet i Sverige som saknar ett relevant vilseledningskoncept på operativ nivå. Svenska armén saknar således doktrinär och konceptuell vägledning och för att förståelsen kring vilseledning ska vara trovärdig och användbar för professionen behöver den vara både teoretiskt förankrad och praktiknära formulerad. Svenska arméns förståelse för vilseledning och hur den kan planeras och genomföras yttrar sig i dess doktrinträd. Uppsatsens syfte är att med modern vilseledningsteori som utgångspunkt, och genom kvalitativ textanalys samt intervjuer, vetenskapligt undersöka hur svenska arméns centralt inriktande publikationer är förankrade i vilseledningsteori samt hur de kan utvecklas för att förbättra förutsättningarna för vilseledning. Resultatet visar att publikationerna i begränsad utsträckning är förankrade i vilseledningsteori och att bristerna kan härledas till teoribildningens centrala element. Dessa omfattar planering och genomförande av vilseledning samt en abstrakt förståelse för vilseledningsmetoder. Publikationerna är tydligt praktiknära och normativt formulerade vilket tillsammans med att vilseledning ges ett begränsat utrymme gör bryggan mellan teori och praktik bristfällig och otillgänglig. Publikationerna kan utvecklas genom att sammanföra de normativa praktiknära beskrivningarna med teoribildningens abstraktare delar och tydliga beskrivningar för hur vilseledning kan förstås, planeras och genomföras. För detta kan befintlig teoribildning samt professionsnära utländska doktriner fungera som förebild.