Viltbete på förädlade björkplantor : en studie kring klövviltets betesskador på förädlade björkplantor i Götaland

Sammanfattning

Den svenska biomassaproduktionen och virkesmarknaden har under lång tid präglats av användning av två barrträdslag, tall och gran. Ett för stort fokus på dessa två trädslag är inte helt problemfritt i ett förändrat klimat, där riskerna för att skogen drabbas av skadegörare, sjukdomar, stormar, torkstress, rotröta, snöskador och brand kan öka. Skador som redan idag orsakar stora ekonomiska förluster för skogsägare. I och med dessa hot har skogsägare i högre grad valt att satsa på bland annat förädlad björk, i syfte att sprida riskerna i skogsbruket. Det som idag anses avgöra om det planteras en björk eller en barrplanta är bland annat lägre volymproduktion hos björk än gran, och höga etableringskostnader till följd av högt betestryck från klövvilt. Skador av klövvilt är ett hot som under lång tid varit påtagligt för biomassaproduktionen och skogsodlingen i Sverige, där skador som bete, fejning och barkgnag anses centrala. Klövviltet är framför allt älg, rådjur, kron- och dovvilt. Betet orsakar årligen en kostnad på miljardbelopp och minskad kolinlagring. Några följdeffekter av bete är försämrad virkeskvalitet, etableringssvårigheter av betesbegärliga trädslag och minskad volymtillväxt. Denna studies syfte var att undersöka hur betesbegärliga förädlade björkplantor är och få svar på om åtgärder behövs för att producera björkskog av god kvalitet i framtiden. För att besvara frågeställningarna genomfördes inventeringar vid tre tillfällen under 2023, en inventering under mitten av sommaren, en under sensommaren och en under senhösten. Studieområdet var Götaland och i området inventerades sju försökslokaler. Planthöjd, samt skador från vilt och övriga skadegörare registrerades vid samtliga inventeringar. Under sensommarens inventering registrerades lövfärg för att studera dess inverkan på betesbegärligheten. Lövfärgen fungerade som proxy för näringsinnehåll. Under sensommarens och senhöstens inventering genomfördes en spillningsinventering, detta i syfte att undersöka vilka klövvilt som befann sig på hyggena. Resultatet av studien visade att en 1/3-del av de inventerade plantorna betades i olika utsträckning gällande tid, geografi och betestyp. Av de betade plantorna hade 2/3 allvarlig skada, som kan ha resulterat i betydande risk för tillväxtnedsättning. Den vanligaste betestypen var toppskottsbete, medan sidoskottsbete förekom mindre frekvent. Totalt registrerades toppskottsbete på 128 olika plantor, där plantorna betats vid ett eller flera tillfällen. Förutom vilt förekom övriga skadegörare i liknande omfattning, där en 1/3 av plantorna haft skador orsakade av torka, snytbaggar, andra insekter och okända skadegörare. Betesbegärligheten ökade med stigande planthöjd. Toppbete hade en statistisk fastställd negativ inverkan på plantornas höjd och höjdtillväxt. Spillningshögar hittades av alla klövviltsarter, sett över hela inventeringsperioden och alla försökslokaler, men högar av älg förekom mest frekvent. Resultatet visade att plantor som tidigare betats under tillväxtsäsongen hade en lägre sannolikhet att betas vid ett upprepat tillfälle samma säsong, än att helt obetade plantor skulle betas.