Ambulanspersonalens utmaningar vid orosanmälningar gällande barn

Sammanfattning

Introduktion: Alla barn har rätt till en trygg uppväxt, men alla vårdnadshavare förmår inte att tillgodose barnets bästa. Hälso- och sjukvårdspersonal är enligt lag skyldiga att orosanmäla misstankar om att barn far illa. Ambulanspersonal möter patienter i deras hemmiljö och har därmed en unik möjlighet att identifiera utsatta barn. Trots detta finns flera försvårande faktorer som bidrar till underrapporteringen av orosanmälningar gällande barn. Syfte: Syftet med studien var att undersöka vilka omständigheter som påverkar ambulanspersonalens beslut att göra eller inte göra orosanmälningar vid kännedom eller misstanke om att barn far illa. Metod: Studien är en kvantitativ tvärsnittsstudie där data samlades in via webbenkäter och analyserades statistiskt. Resultat: Ambulanspersonal med längre erfarenhet och specialistutbildning inom ambulanssjukvård gjorde signifikant fler orosanmälningar och uppvisade även en högre självskattad kunskap om fysisk och psykisk barnmisshandel. Huvudsakliga hinder för att orosanmäla var osäkerhet om situationens allvar, bristande förtroende för socialtjänsten och stress. Diskussion: Resultaten bekräftar tidigare forskning som också visar att brist på utbildning och erfarenhet bidrar till att ambulanspersonal avstår från att göra orosanmälningar, trots oro. Erfarenhet hade betydelse, men det fanns en påtaglig efterfrågan av riktade utbildningsinsatser och stöd. Slutsats: För att ambulanssjukvårdens personal ska öka sin handlingsberedskap vid misstanke eller kännedom om att barn far illa och bättre kunna bidra till att säkerställa barns rätt till vård, skydd och stöd behöver de själva stöd, kontinuerliga utbildning och bättre samverkan med socialtjänsten.