Anmälningsplikten i 7 § UDI-lagen – Dess proportionalitet och förenlighet med den sekundära etableringsfriheten

Sammanfattning

Uppsatsen problematiserar anmälningsplikten i 7 § lag (2023:560) om granskning av utländska direktinvesteringar (UDI-lagen) med hjälp av reg-lerna om sekundär etableringsfrihet på den inre marknaden och proportion-alitetsprincipen. För att uppfylla detta syfte används en bred tolkning av den rättsdogmatiska metoden. I uppsatsens inledande del presenteras ett urval av bestämmelser från både EU-förordning 2019/452 (UDI-förordningen), med tolkningsstöd av EU-domstolens avgörande i C-106/22 Xella (Xella), och UDI-lagen. Deras in-bördes förhållande synliggörs och det konstateras att den svenska tolkning-en av kringgåendeklausulen i UDI-förordningen är inkorrekt och att UDI-lagens definition av UDI är mer omfattande än dess motsvarighet i UDI-förordningen. Därtill diskuteras UDI-lagen i förhållande till förslaget till en ny UDI-förordning som publicerades i januari 2024 (COM(2024) 23 final). Denna jämförelse resulterar i en slutsats om att diskrepansen mellan definitionen av UDI i UDI-lagen och UDI-förordningen kommer att upp-höra när den nuvarande UDI-förordningen ersätts. Granskningen av UDI-lagens anmälningsplikt i förhållande till den gemen-skapsrättsliga etableringsfriheten på den inre marknaden visar att anmäl-ningsplikten innebär en otillåten inskränkning. Eftersom den omfattar fler investeringar än de som kan utgöra ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Detta blir särskilt påtagligt vid en jämförelse av EU-domstolens resonemang i Xella och vilka sektorer som utgör samhällsviktig verksamhet. Därefter konstateras att anmälningsplikten inte är proportionell. Detta grundar sig huvudsakligen i att den omfattar fler investeringar än vad som är nödvändigt för att skydda allmän ordning eller allmän säkerhet. Därutö-ver ifrågasätts anmälningspliktens lämplighet för att uppnå avsett mål och dess proportionalitet stricto sensu.