Beskattningen av carried interest i ett parallellt 3:12 - regelverk : Konsekvenser för riskkapitalaktörer och en analys av systematik, regelkonkurrens och skatterättsliga principer

Sammanfattning

Beskattningen av carried interest har under lång tid präglats av rättslig osäkerhet inom svensk skatterätt. Avsaknaden av uttrycklig lagreglering medför att beskattningens kvalificering i stor utsträckning formas genom praxis, vilken över tid utvecklas på ett oenhetligt och delvis motstridigt sätt. Mot bakgrund härav presenterades år 2025 promemorian ”Beskattning av viss avkastning från riskkapitalfonder”, vari det föreslås att inkomster i form av carried interest ska beskattas i ett särskilt regelverk inom fåmansföretagsreglerna, även kallat 3:12-reglerna. Uppsatsen syftar till att analysera potentiella konsekvenser av den föreslagna regleringen samt hur denna förhåller sig till det nyligen reformerade allmänna 3:12-regelverkets ambition om förenkling och förbättring. Särskilt fokus riktas mot frågan om hållbarheten i att inneha två parallella regelverk inom samma kapitel i inkomstskattelagen (1999:1229) (IL), med hänsyn till regelkonkurrens och relevanta skatterättsliga principer såsom legalitetsprincipen, neutralitetsprincipen och likformighetsprincipen. Analysen visar att den föreslagna särregleringen i viss mån kan bidra till ökad materiell träffsäkerhet genom att tydligare inordna beskattningen av carried interest i 3:12-systemet och således minska beroendet av osäker praxis. Samtidigt innebär uppdelningen i ett allmänt och ett särskilt 3:12-regelverk att ett redan komplext regelsystem fragmenteras ytterligare vilket riskerar att göra regelverket svåröverblickbart. Därtill kan tillämpningen av två regelverk ge upphov till regelkonkurrens vilket kan påverka aktörer inom riskkapitalbranschen såväl som andra fåmansföretagare. En sådan ordning framstår som svårförenlig med den övergripande ambitionen att förenkla och förbättra 3:12-regelverket, som nyligen reformerats i just det syftet. Uppsatsens slutsats är att införandet av ett särskilt 3:12-regelverk för carried interest inte i sig är oförenligt med skatterättsliga principer, men att dess långsiktiga hållbarhet är starkt beroende av en tydlig systematisk samordning med det befintliga regelverket. Utan klara regler om företräde, tillämpningsområde och inbördes relation finns en påtaglig risk att förslaget snarare reproducerar den rättsosäkerhet det avser att lösa. Mot den bakgrunden framstår ett alternativ, där carried interest i större utsträckning integreras i de allmänna 3:12-reglerna, som potentiellt mer förenligt med 3:12-regelverkets övergripande syfte att vara enkelt och överskådligt.