Bestämning av sockerhalten i vallfoder för hästar med glukosstickor och refraktometer

Sammanfattning

I den här studien undersöktes om glukosstickor och refraktometri kan användas som enkla och lättillgängliga metoder för uppskattning av sockerhalten i skördat vallfoder, där resultaten jämfördes med enzymatiskt-spektrofotometriskt analyserade värden för lättlösliga kolhydrater (water-soluble carbohydrates, WSC). Intresset för sockerhalten i vallfoder har ökat i samband med metabola sjukdomstillstånd hos häst, såsom ekvint metabolt syndrom (EMS), pituitary pars intermedia dysfunction (PPID) och polysaccharide storage myopathy (PSSM), där ett högt intag av lättlösliga kolhydrater kan resultera i sjukdomsepisoder. Enzymatiska laboratorieanalyser används rutinmässigt för bestämning av WSC-halten med spektrofotometri men är ofta kostsamma och tidskrävande, vilket motiverar behovet av enklare metoder. I den här studien användes 261 vallfoderprover med en WSC-halt från 3 till 500 g per kg torrsubstans, där total WSC och dess ingående fraktioner glukos, fruktos, sukros och fruktaner bestämts med enzymatisk-spektrofotometrisk analys. Först gjordes en metodtest för att utvärdera vilken typ av extraktion som gav lägst variationskoefficient vid upprepade mätningar. Därefter extraherades proverna med den valda metoden och glukosstickor och refraktometri användes för bestämning av glukoskoncentration respektive Brixgrader i extrakten. De erhållna mätvärdena jämfördes med de analyserade koncentrationerna av total WSC samt de individuella sockerfraktionerna (glukos, fruktos, sukros och fruktaner). Sambanden mellan metoderna undersöktes med korrelations- och regressionsanalyser, medan Bland–Altman-analyser användes för att utvärdera överensstämmelse mellan metoderna. Resultaten visade att glukosstickorna generellt uppvisade högre korrelationer med analyserade sockerkoncentrationer än refraktometern, framför allt med analyserad glukoshalt och total WSC-halt. Sambanden var dock generellt måttliga till svaga och stor spridning observerades i glukosstickornas precision. Refraktometriska mätvärden uppvisade genomgående låg förklaringsgrad och svaga samband med analyserade koncentrationer av total WSC samt de individuella sockerfraktionerna glukos, fruktos, sukros och fruktaner. Bland–Altman-analyserna visade att båda mätmetoderna hade begränsad överensstämmelse med de analyserade värdena av de olika fraktionerna och totala WSC-halten. Sammanfattningsvis indikerade resultaten att varken glukosstickor eller refraktometer kan ersätta enzymatisk-spektrofotometriska analyser för bestämning av total WSC-halt eller dess fraktioner i vallfoder. Glukosstickorna uppvisade dock starkare samband med analyserade sockerkoncentrationer än vad refraktometern gjorde och kan potentiellt ha ett värde som ett enkelt screeningverktyg för att skilja mellan vallfoder med relativt låg respektive hög koncentration av lättlösliga kolhydrater, exempelvis vid klassificering av vallfoder med analyserade WSC-koncentrationer under eller över 100 g/kg torrsubstans.