Bortom karaktärernas brister : En närstudie av kamera, kropp och empati i Xavier Dolans film Mommy

Sammanfattning

Uppsatsen undersöker två scener ur filmen Mommy (Dolan 2014), med syftet att se hur filmen skapar kroppslig involvering och empati hos åskådaren, trots att karaktärerna i sig inte nödvändigtvis “gillas” eller beter sig väl. Detta görs genom att titta på specifikt karaktären Steve och kameraarbetet - närmare bestämt fokus, bildförhållande, vinklar, höjd, avstånd, rörelse och längden på tagningen. Analysen görs både genom att se till hur kameran arbetar rent tekniskt, men använder också fenomenologiska perspektiv för att diskutera hur dessa tekniska aspekter kan förstås som ett särskilt typ av kroppsspråk, som förmedlar en viss sensorisk upplevelse till åskådaren. Utifrån analysen kan det konstateras att den kroppsliga involveringen blir till genom att kameran skapar ett visuellt närgånget, trångt och obekvämt utrymme för åskådaren att befinna sig i under intensiva konflikter, och tvärtom ett dynamiskt, rörligt och expansivt utrymme för åskådaren att befinna sig i när karaktären Steve istället känner sig fri och glad. Det noteras hur kameraspråket verkar vilja spegla Steves egna tillstånd, och därigenom förstås empati som ett resultat av en rent kroppslig länk mellan åskådare och karaktär. Det diskuteras vidare vad som saknas i uppsatsen, hur den hade kunnat byggas vidare och mer generella funderingar kring kultur, rumslighet, kropp, empati och moral. Medieproduktionen “MÄN ärligt!” återfinns efter uppsatsen, och består av tre korta animerade filmer i stop-motionstil, som lyfter olika ämnen män statistiskt sett upplever är svåra att prata om. Genom berättelser om vänskap, ensamhet och föräldraskap vill projektet bidra till en mer nyanserad bild av maskulinitet och mäns känsloliv.