Erytropoetin som behandling vid hypoxisk-ischemisk encefalopati : Aspekter som påverkar behandlingseffekt

Sammanfattning

Dödsfall till följd av förlossningskomplikationer är i dagsläget en vanlig orsak till spädbarnsdödlighet, och en av komplikationerna som kan uppstå vid förlossning innefattar förlossningsasfyxi. Detta kan leda till att den nyfödda får det som kallas hypoxisk-ischemisk encefalopati (HIE), vilket i framtiden kan leda till neurologiska utvecklingssvårigheter. HIE är en pågående process där celldöd hos neuroner kan ske dagar efter initiala skadan. I dagsläget används terapeutisk hypotermi som godkänd behandling, men detta är i flera fall inte tillräckligt för att motverka nervskador på lång sikt. Erytropoetin (EPO) är en adjuvant behandling till hypotermi som studeras, och verkar genom att påverka cellers proliferation och differentiering. Syftet med arbetet är att redogöra för hur variation i dosering, svårighetsgrad av HIE samt start av hypotermi kan ge skillnad i behandlingseffekten av EPO, utifrån olika randomiserade studier som undersöker EPOs effekt. Vidare syftade arbetet till att undersöka vikten av MRI-baserade skademått samt biomarkörer som eventuellt skulle kunna visa på skillnad i behandlingseffekten. Arbetets metod utgick från att söka fram och analysera randomiserade studier från databasen PubMed. Sökord inom de tre teman ”nyfödda”, ”Hypoxisk-ischemisk encefalopati” samt ”Erytropoetin” användes och kombinerad sökning genererade 348 artiklar, varav sju valdes utifrån denna litteraturstudies inklusions- och exklusionskriterier. Tre av dessa var så kallade original-studier och resterande var uppföljningsstudier till någon av dessa tre. En av de tre originalstudierna visade på effekt av EPO när det kom till påverkan på hjärnskadornas omfattning i jämförelse med placebo, vilket även fastställdes i en uppföljningsstudie, medan de andra två inte kunde fastställa statistisk signifikant skillnad gällande utfallsvariablerna dödsfall, nedsatt hjärnutveckling eller skillnad i hjärnskadornas utformning. Av studierna som undersökte biomarkörer visade endast den ena studien som undersökte detta på statistisk signifikant skillnad när det kom till biomarkören Tau:s korrelation med utfall från magnetröntgenundersökning, medan den andra studien inte kunde visa statistisk signifikant skillnad i biomarkörer mellan behandlingsgrupperna. Studie 3 var den enda studien som utifrån magnetröntgen fick mätbara resultat på skador i perirolandiska områden, vilket förekom i större utsträckning hos EPO-behandlade deltagare. Utifrån studierna kunde inte ses att dosering av EPO, svårighetsgrad av HIE eller egenskaper kopplat till hypotermibehandlingen påverkar effekten av EPO. Ingen slutsats kring hur skademått eller biomarkörer kan visa på effektskillnader kan dras, men Tau-proteinet är intressant för vidare forskning.