Falsterbonäsets skyddsvalls sårbarhet mot framtida stormhändelser: En analys av vågöverspolning och erosionsbeständighet

Sammanfattning

Falsterbonäset är ett låglänt kustområde med hög sårbarhet för översvämning vid stigande havsnivåer och framtida stormhändelser. Som skydd mot detta anläggs ett 21 kilometer långt översvämningsskydd bestående av skyddsvallar och murar med en krönnivå på +3,0 m i RH2000. Föreliggande studie analyserar skyddsvallens sårbarhet genom att kombinera beräkningar av vågöverspolning med experimentell utvärdering av vallens erosionsbeständighet. Överspolningsflöden beräknades med överspolningsberäkningsmanualen EurOtop (2018) utifrån vågförhållanden från den numeriska vågmodellen SWAN, för olika kombinationer av vattenstånd, vindhastighet och vindriktning. Vallens motståndskraft mot erosion undersöktes genom fältexperiment på en representativ testvall med ytskikt av lermorän, sand och gräs. Resultaten visar att vallens funktion i hög grad beror på ytskiktets skick. Ett tätt vegetationstäcke ger ett betydande skydd mot erosion, medan sand eroderar redan vid låga överspolningsflöden. Exponerad lermorän, vilket uppstår på vallen vid ytor med bristande vegetation, uppvisar högre beständighet än sand, men kan få kritisk erosion vid flöden omkring 5 l/s/m. Kämpinge och Norra Höllviken identifieras som de mest utsatta delsträckorna, där kritisk överspolning kan uppstå vid det historiskt vanliga vattenståndet +1,5 m (RH2000) om ytskiktet är skadat. Studien visar att den faktiska utformningen med lermorän är mer robust än den sandbaserade minimilösning som tilläts enligt mark-och miljödomstolen, men att historiska och framtida stormscenarier ändå kan överskrida skyddets kapacitet. Skyddsvallen bör därför betraktas som en riskreducerande åtgärd som kräver kontinuerligt underhåll och kompletterande beredskapsplanering.