Från Bryssel till Karlstad : Den gröna omställningens lokala omtolkning

Sammanfattning

Hållbarhet har under de senaste decennierna etablerats som ett centralt mål inom europeisk, nationell, regional och kommunal styrning. Dock är hållbarhet varken ett entydigt eller neutralt begrepp. Det kan snarare ses som ett normativt ideal som behöver tolkas, prioriteras och omsättas i praktiken. Diskursteori ramar in denna studies teoretiska angreppssätt. Här förstås och tolkas sociala fenomen genom de betydelseprocesser som formar dem, vilka inkluderar inte bara språk utan även bilder, kartor och tecken samt begrepp och praktiker som ges mening i relation till varandra. Till frågor om mening hör även frågor om makt, inte minst vad gäller frågor om vems mening ska råda, görs giltig eller ej, exempelvis genom vilka aktörer som ges utrymme att formulera problem eller anses legitima, eller ur ett mer övergripande perspektiv av vad som överhuvudtaget framstår som rimligt, sant eller möjligt att säga. Syftet med denna studie är att med en diskursanalytisk och kritisk ansats undersöka hur hållbarhet som planeringsbegrepp uttrycks i policy- och styrdokument från EU- till lokal nivå, samt hur begreppet omformuleras och ges mening mellan de olika styrnivåerna. Fokus riktas även mot hur hållbarhet kopplas till grön omställning och grön teknik och hur vissa lösningar därigenom framställs som legitima och mer önskvärda. För att undersöka hur hållbarhet omformuleras och ges mening i policy- och styrdokument på olika styrnivåer, så har dokument av betydelse för planering och samhällsutveckling från EU, regeringen, Region Värmland och Karlstads kommun analyserats med den diskursanalytiska metoden What’s the problem represented to be? (WPR). Metoden används för att analysera vad som problematiseras i de utvalda dokumenten kring omställningen till ett hållbart samhälle och belyser: vad som framställs som problem, vad som tas förgivet samt vad som lämnas oproblematiskt med problemrepresenationen. Resultaten visar att hållbarhet, mellan de olika styrnivåerna, framställs som ett samlande och positivt laddat begrepp, som kännetecknas av kopplingar till klimat- och miljöutmaningar men även till tillväxt, konkurrenskraft, innovation, digitalisering, samordning och effektivisering. Mellan de olika styrnivåerna framkommer viss omformulering, främst i graden av konkretisering där hållbarhet på EU-nivå formuleras som en bred samhällsekonomisk omställning, den nationella- och regionala nivåerna rör hållbarhet frågor om utvecklingskapacitet, samverkan och territoriella förutsättningar, och på den lokala nivån kopplas hållbarhet till bland annat den fysiska planeringen, förtätning och transporter. Dessa skillnader infinner sig dock inom en diskursiv ram, där hållbarhet framställs som något som kan och bör ske inom ramen för fortsatt tillväxt, stärkt konkurrenskraft samt teknisk och organisatorisk utveckling. En central slutsats är att hållbarhetens positiva framställning både möjliggör och begränsar. Den skapar samordning, riktning och legitimitet, men riskerar samtidigt att göra alternativa problemförståelser mindre synliga.