Hemma bäst för den tjockskaliga målarmusslan (Unio crassus)? Juvenilöverlevnad och lokalanpassning i två svenska vattendrag

Sammanfattning

Sötvattensmiljöer hyser en hög biologisk mångfald men är samtidigt bland de mest hotade ekosystemen globalt. Sötvattenmusslor tillhör de mest utsatta organismgrupperna och många arter har genomgått kraftiga populationsminskningar. Lokal anpassning kan ha betydelse för hur framgångsrika bevarandeåtgärder, såsom återintroduktion och populationsförstärkningar, blir. Kunskapen om dessa processer hos den tjockskaliga målarmusslan, Unio crassus, är dock fortfarande begränsad. Studien undersökte hur ursprung och miljö påverkar överlevnaden hos juvenila musslor genom ett reciprokt transplantationsförsök mellan två skånska vattendrag. Gravida musslor och värdfiskar samlades in från Bråån och Tommarpsån. Efter infestation och uppfödning i laboratoriemiljö placerades juvenila musslor från respektive population i små genomströmningsrör, vilka monterades i Whitlock-Vibert-boxar och sattes ut i båda vattendragen. Överlevnaden följdes vid två provtagningstillfällen under hösten 2016. Data analyserades med generaliserade linjära mixade modeller (GLMM) med binomial felstruktur. Resultaten visade en signifikant populationseffekt där juveniler från Tommarpsån hade högre generell överlevnad än individer från Bråån. Däremot påvisades ingen signifikant effekt av miljö eller någon interaktion mellan population och miljö. Överlevnaden förändrades inte signifikant över tid. Resultaten visar därmed inget tydligt stöd för lokal anpassning i överlevnad hos juvenila U. crassus mellan de två vattendragen. Avsaknaden av hemortseffekt tyder på att överlevnaden i stället kan påverkas av exempelvis fenotypisk plasticitet eller generella skillnader i stresstolerans mellan populationerna. Studien visar samtidigt att populationsskillnader i överlevnad förekommer och att sådana skillnader är viktiga att beakta vid framtida bevarande- och restaureringsinsatser för arten.