Hur ansvar konstrueras under kriser : En fallstudie av Boeing 737 MAX-krisen

Sammanfattning

Denna studie undersöker hur ansvar konstrueras i offentlig kommunikation mellan aktörer under Boeing 737 MAX-krisen. Tidigare forskning om kriskommunikation har i stor utsträckning fokuserat på hur enskilda organisationer hanterar sitt rykte, medan mindre uppmärksamhet har riktats mot hur ansvar tar form mellan flera aktörer i takt med att en kris utvecklas. I komplexa kriser där tillverkare, myndigheter, operatörer och tillsynsorgan alla är involverade konstrueras ansvar sällan som något fixerat, utan formas kontinuerligt genom pågående kommunikation. Mot denna bakgrund syftar studien till att bidra med en fördjupad förståelse av ansvar som något relationellt och föränderligt snarare än som en statisk egenskap hos enskilda organisationer. Studien utgår från en kvalitativ, abduktiv fallstudiedesign med en diskursanalytisk ansats, och bygger på offentligt tillgängliga texter och kommunikativa situationer från 2018 till 2024, däribland pressmeddelanden, nyhetsartiklar, inlägg på sociala medier, skriftliga vittnesmål samt transkriberade intervjuer med Boeing, FAA, NTSB, indonesiska NTSC, den amerikanska kongressens transportkommitté samt flygbolagen Lion Air, Ethiopian Airlines och Alaska Airlines. Analysen tar sin utgångspunkt i Potters diskursanalytiska begrepp, Bovens förståelse av ansvar som en relation mellan aktör och forum samt delar av Hoods teori om blame games. Analysen indikerar att ansvarskonstruktioner förskjuts påtagligt under krisens gång. Tidiga uttalanden orienterar uppmärksamheten mot piloter, procedurer och operativt handhavande, medan återkommande kopplingar mellan successiva incidenter gradvis gör dessa positioneringar svårare att upprätthålla. Tidiga ansvarskonstruktioner tycks inte ersättas av senare formuleringar, utan ackumuleras som lager som efterföljande utsagor förhåller sig till, där ansvar i senare skeden i allt högre grad konstrueras i relation till systemiska, tekniska och regulatoriska villkor och där bredare erkännanden formuleras samtidigt som specifika orsaker fortsatt hålls öppna för utredning. Studien drar slutsatsen att ansvar i utdragna kriser konstrueras genom överlappande moraliska, organisatoriska, tekniska och regulatoriska dimensioner som kontinuerligt omförhandlas mellan aktörer över tid, ett förlopp som varken avslutas genom upplösning eller ersätts av entydiga förklaringar.