Likgiltighetsuppsåt och dess aspekter: Grunderna för tillämpning i dagens domstolar

Sammanfattning

Detta är en kvalitativ studie som behandlar hur likgiltighetsuppsåt tillämpas i domstol med framförallt fokus på allvarligare brott såsom mord, misshandel och mordbrand. Studien identifierar tre faktorer som avgörande för om en domstol bedömer att likgiltighetsuppsåt har förelegat eller inte, dessa tre faktorer är: sannolikhet, likgiltighetsmarkörer och aspekter som hänförs till gärningsmannens karaktär. I studien har begreppen följande betydelse: “Sannolikhet” syftar till risken att den kriminella effekten skulle uppstå. “Likgiltighetsmarkörer” är ett begrepp myntat av Martin Borgeke som refererar till olika drag eller intressen hos gärningsmannen eller aspekter av fallet i övrigt som kan indikera på att gärningsmannen varit likgiltig. Exempel på detta är ett egenintresse i att den kriminella effekten inträffar eller att gärningsmannen varit hänsynslös. Samt “aspekter kopplade till gärningsmannens karaktär” refererar till olika subjektiva drag speciellt hänförbara till gärningsmannen som var avgörande för bedömningen av uppsåt. Exempel inkluderar ung ålder och olika psykiska störningar.Studien inleds med en deskriptiv del där begreppet likgiltighetsuppsåt definieras utifrån en historisk genomgång med fokus på de centrala rättsfall som kommit att forma begreppets innebörd, samt olika artiklar som reflekterat kring dessa rättsfall. Vidare sker en detaljerad genomgång av de rättsfall som varit mest relevanta för begreppets utveckling och tillämpning. Rättsfallen analyseras även kritiskt utifrån hur tillämpningen och utvecklingen har skett. Därefter har ett axplock på 11 rättsfall från underrätter där likgiltighetsuppsåt varit aktuellt plockats fram och analyseras för att se hur dagens tillämpning av likgiltighetsuppsåt ser ut. Studien drar slutsatsen att domstolen i många fall är beroende av sannolikhet för att kunna få fram en fällande dom och att i de fall sannolikheten inte varit avgörande har det varit på grund av aspekter kopplade till gärningsmannens karaktär lett till en lindrigare bedömning. Likgiltighetsmarkörer tycks få en relativt svag roll då de endast tycks fungera som stöd kopplat till sannolikhet snarare än avgörande bevisning.