Livsmedelsberedskap ur ett ö-perspektiv : en jämförande studie på Gotland och Öland

Sammanfattning

Det försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde har belyst behovet av en robust livsmedelsberedskap. Syftet med denna studie är att undersöka hur lantbrukare samt representanter från myndigheter och organisationer på Gotland och Öland uppfattar sin beredskap och sina förutsättningar att upprätthålla livsmedelsproduktionen under en långvarig samhällsstörning. Genom en kvalitativ fallstudie baserad på semistrukturerade intervjuer och dokumentanalys undersöks de lokala livsmedelskedjorna. Det empiriska materialet tolkas med hjälp av ett teoretiskt ramverk centrerat kring begreppen sårbarhet, resiliens och handlingsutrymme, med stöd av Anthony Giddens teorier om makt och aktörskap samt balansen mellan top-down- och bottom-up-styrning. Resultaten visar att livsmedelsproduktionen på båda öarna präglas av en omfattande teknisk sårbarhet, huvudsakligen på grund av ett storskaligt exportberoende och ett ”just-in-time”-system för import av bränsle och elektricitet. Detta externa beroende försvagar aktörernas formella handlingsutrymme vid en kris. Som en tydlig motvikt uppvisar dock lantbrukarna en omfattande social resiliens grundad i en pragmatisk ”ö-mentalitet”. För att upprätthålla produktionen och försörja befolkningen är de beredda att mobilisera sitt aktörskap, kringgå gällande regelverk och använda sina djur som ett ”levande lager”. Ett välfungerande samarbete mellan offentliga och privata aktörer identifieras av samtliga intervjuade aktörer som helt avgörande för krisförmågan, men riskerar enligt informanterna att försvåras av byråkratisk tröghet och brist på riktade ekonomiska resurser. Studiens huvudsakliga slutsats är att det i materialet framträder en återkommande spänning mellan myndigheternas formella regelstyrning och lantbrukarnas mer pragmatiska syn på hur livsmedelsförsörjningen kan upprätthållas under en allvarlig kris. I materialet framträder en bild av att myndigheternas formella byråkrati (top-down) i hög grad bygger på att fredstida lagstiftning ska upprätthållas, medan lantbrukarnas pragmatism (bottom-up) utgår från att dessa regler måste bli ”självlösande” i en överlevnadskris. För att en verklig krisförmåga ska kunna existera måste därför statens systemkrav i betydligt högre grad harmoniseras med den praktiska verklighet och det initiativ som finns hos primärproducenterna.