Möjligheter och hinder för återbruk av konstruktionsvirke

Sammanfattning

Byggsektorn står för en betydande del av Sveriges totala avfallsmängd och koldioxidutsläpp. Med utgångspunkt från regeringens mål om att 70 viktprocent av icke farligt rivningsmaterial ska återanvändas eller återvinnas senast år 2025 vilket ännu inte har uppnåtts vid år 2022. Denna studie syftar till att undersöka vilka möjligheter och hinder som finns för återbruk av konstruktionsvirke inom byggbranschen, samt vilka åtgärder som krävs för att öka dess användning i praktiken. För att besvara studiens frågeställningar har en kvalitativ metod använts. Arbetet bygger på två huvudsakliga källor till empiri: en dokumentstudie av relevanta regelverk och en serie semistrukturerade intervjuer med fyra branschaktörer. Dokumentstudien omfattar bland annat Miljöbalken (1998:808), Avfallsförordningen (2020:614), Mervärdesskattelagen (2023:200), Boverkets byggregler (BFS 2011:6 med ändring till och med BFS 2024:5), samt Eurokod 5 (SS-EN 1995-1-1:2024) som reglerar dimensionering av träkonstruktioner. Intervjuerna genomfördes med representanter från en återbrukshubb, en konstruktör, en avfallsaktör och en entreprenör. Det insamlade materialet analyserades tematiskt för att identifiera återkommande mönster i respondenternas uppfattningar kring återbruk av konstruktionsvirke. Resultatet visar att det finns ett tydligt engagemang för återbruk inom branschen, men att återbruk av konstruktionsvirke i dagsläget främst sker i begränsad omfattning och ofta beroende av enskilda initiativtagare. De största hindren som identifierats rör logistik, lagringsmöjligheter, osäkerhet kring materialets kvalitet och bristande märkning, särskilt när virket ska användas i bärande konstruktioner. Regelverken uppfattas som otydliga, och det saknas både tekniska riktlinjer och enhetliga standarder som underlättar användningen av återbrukat konstruktionsvirke. Även ekonomiska faktorer spelar en avgörande roll, då det ofta är billigare för aktörer att lämna virke på återvinning än att sortera, lagra och återbruka det. Empirin tyder på att det juridiska ramverket inte uttryckligen hindrar återbruk, men att avsaknaden av tydliga riktlinjer, ansvarsgränser och klassificeringssystem skapar osäkerhet som i praktiken försvårar användningen av återbrukat konstruktionsvirke särskilt i bärande konstruktioner. Resultatet visar också att projekteringens tidiga skede är avgörande för att återbruk ska kunna integreras i byggprocessen, vilket ställer krav på att arkitekter, konstruktörer och beställare har tillgång till både information och material redan i planeringsfasen. Flera respondenter efterfrågar gemensamma branschstandarder, logistiklösningar och tydligare ekonomiska incitament. Återbruk framstår därmed som en lösning som är både önskvärd och möjlig, men som kräver samordning och struktur för att bli genomförbar i större skala.