Musicerandets djävulska paradox : Det abstrakta kroppsarbetet samt den delade sårbarheten

Sammanfattning

I den här vetenskapliga essän, skriven i en form skapad på Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns Högskola, undersöker jag min kroppsliga erfarenhet av att spela kontrabas i en orkester. Den egna erfarenhet som gestaltas är en berättelse om ett framförande av Mozarts trettiofemte symfoni inför en tom salong med livestreamande videokameror i pandemins början. Fokus ligger på hur mitt medvetande pendlar mellan olika grader av inlevelse i musiken och spiraler av självupptagenhet. I min undersökning fokuserar jag på musicerandets paradoxala karaktär. Uppsatsen är strukturerad i två delar som arbetar med varsin paradox: Kroppsarbetets paradoxala abstrakthet samt den delade sårbarheten på scenen. Jag vänder mig till Maurice Merleau-Ponty för att undersöka hur musicerandet försöker upplösa gränserna mellan min kropp, kontrabaskroppen, rummet och kollegorna. Med Jean-Luc Nancy reflekterar jag över vad det innebär att vara en individ i en gemenskap, hur det singulära och plurala samspelar i orkestern och hur sårbarheten för oss längre bort från varandra. Thomas Manns Doktor Faustus används som en analogi.